Giving in

Okej då är det väl psyk nästa...Johannes bryr sig inte.. Väldigt sårande trots att det inte är någon överraskning..

Hur kan man tappa såna känslor så totalt bara sådär?
Läste ett långt mail från när jag var i England.. Vi älskade verkligen varandra. Varför var hans kärlek tvungen att dö medan min är lika stark nu som då?

Aja... Ensam har jag alltid varit och kommer väl alltid vara. Orkar inte bry mig längre, allt går åt helvete iaf. Men för min familjs skull ska jag uppsöka psyks akutmottagning istället för att låta mitt liv fullständigt braka åt helvete. Vilket det redan är på väg att göra för den delen... Eller ta livet av mig. Har inte lyckats någon av de gånger jag försökt tidigare så aja.. Psyk då.

Men som vanligt blev jag runtkastad ett tag innan jag fick tag i en sjuksköterska som sa åt mig att åka in till akut-psyk. Älskar det. Ignorerad, ignorerad, ignorerad.

Mit liv går ut på att jag blir ignorerad av folk.
Vilket liv förresten? Jag har inget.

Allt jag ber om är terapi från utbildade människor och kärlek från människor i min närhet.. Tycker inte det är mycket begärt men tydligen ber jag om världsherravälde..