Hjelpis blogg

Jag har tappat bort alla vackra ord.

Mina ögons klara yta sprack och allt blev suddigt.

Vinden river upp världens oskuld, och bryter ner lögnens glans. Nakna blottas vi för världen, nakna kastas vi ut i kaoset.

Stenade kroppar, smutsiga händer. Bleka ansikten, slutna ögon. Trassligt hår, sönderslitna kläder. Förstörda hus, sprängda världar.

"Vi delade på ordet kärlek. Jag tog kär, han tog lek."

Jag och en pojke, sitter på helt olika platser. Långt ifrån varandra. Men ändå gråter vi, tillsammans.

Börjat riva mig själv i sömnen igen. Jag är fan rädd för mig själv igen...

Ni, är rädda för vintern.
Jag, är rädd för våren.

Ni, är rädda för mörkret.
Jag, är rädd för ljuset.

Ni, längtar tills ni somnar.
Jag, längtar tills jag vaknar igen.

Ni, är rädda för döden.
Jag, är rädd för livet.

Jag blir bara mer och mer övertygad om att jag hamnat fel.

Andas in, andas ut. Försöker att tänka klarare men snöar in mig på samma spår igen. Världens existens suddas ut, gränserna tänjs och jag faller.