SysterTillas blogg

Oliver, vila i frid älskling.

Snart är jag vid din sida igen..

Det heter väl emocore av en anledning..
Jag mår skit dåligt. Vill dö.
Ska skära min hjärna i små bitar på riktigt den här gången.

Är hemma nu iaf.
Ingen har saknat mig.
(bara ellinor, typ)
Men nu vet ni.

Psykisk våld kallas det visst.

Du är överallt och ingenstans.
Klagomål, tjat och upprepning.
Antingen skriker du som en tok.
Eller så säger du ingenting.
Du dödar mig.
Dödar.
Idiot.

Jag orkar inte se dig längre.
Smutsiga, äckliga och kränkande kommentarer.
Klagomål och upprepning.
Du dödar mig mentalt.

Sitter i skolan och har datakunskapsprov, kul liv ;(

Intervju. Blickar. Ångest.
Världen är emot mig.
Den skriker och slåss.
Ta mig härifrån.
Lämna mig ifred.

Jag mår inte bra. Inte alls bra. Och det värsta är att jag inte vet varför.
Vill ta fram det efterlängtade rakbladet. Känna dess vassa egg mot min smutsiga hud.
Ååååhhhhh... DÖDA MIG!!

Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av
Bohemerna, poeterna är svin
och On The Road den fånigaste skiten jag har läst
för Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
med ryggen upp mot väggen
bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits
för sina liv eller någon annans
de får ingen belöning
men de kräver ingenting
bara gör, biter ihop och håller käften

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö
men Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
på att någon därute ser oss
någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för något vi inte visste att vi gjort