Nefruticus blogg

Jag måste tyvärr säga att det är slut. Det funkar inte längre.

Jag trodde att du var den rätta men det visade sig att du helt enkelt inte räckte till. Jag behöver mer och du har inte mer att ge.

Fuck också. Jag gav allt jag hade kvar för dig. Men ändå så svek du när jag behövde dig som mest! Hur kunde du?

Men jag antar att det är mitt fel... Om jag bara inte hade gått så fort fram så hade det väl varat längre...

Det är inte fritt för att det är en härlig kännsla som fyller meg när jag tänker på den tid vi har haft tillsammans men det finns även en bitterhet bakom den kännslan för du drev mig till att göra saker jag egentligen inte ville.

Så jag säger nu:

Farväl o underbara Choklad. Lådan behåller jag.

Världen har stannat O.O
Den bara fastna i en gröt av negativ energi som man kallar det. Jag tycker inte om när sådana saker fastnar.

Men framåt kommer jag inte i alla fall för där har någon satt upp en enorm mur med helt släta, oljade väggar. Det är för högt just nu, men en dag skall jag få se vad som finns på andra sidan. Det har jag lovat, men inte ännu.

Hur illa kan en människa få bete sig?
Finns det någon gräns för vad vi kan göra med varandra?
Finns det något mål med att förstöra det som en gång var ett fint liv?
Vad uppnår man?
Mår man bättre om man vet att det finns de som har det värre?
Även om det är ens eget fel?

Hur ofta tänker man på detta?
Räcker det, eller bryr man sig helt enkelt inte?

Någon sade till mig en gång att jag själv hade valt att må som jag mår och att jag inte förtjänade någon hjälp.
Men har inte alla rätt att ha någon som kan plåstra om såren och blåsa bort det onda ibland?
Även om det bara är för en kort stund?

Så många som försvann när ingen fanns där... Alla de som kunde ha varit här nu om det bara hade varit någon där.
Klart att det är enkelt att tänka så nu, Om jag bara hade gjort något innan det var försent...

Det kan fort bli en ond cirkel.

Jag sätter inget högre än de som står vid min sida.
De som var där när backen blev för lång eller när mörkret blev för tätt.

Note to self: Vill Jag Leva Varje Dag Tills Jag Dör?

JA!

Jag fick ett ögonblick av liv och visst fan skall jag leva hela det långa ögonblicket!

I dag kan jag konstatera att är en dårlig dag.

Varför?
Det är mörkt, det regnar och blåser, matte b kursen börjar i dag, det är en km mellan mitt elevhem och lektionssalen, duschen har varit upptagen hela morgonen och K lura med mig till frukosten... Blurb.

Du vet att jag vet att vi inte vet vad som har hänt men vi säger inget för vi vet inte hur vi skall säga att vi vet att vi inte vet att det har hänt något fast vi egentligen vet at det har hänt något men vi vet inte vad som har hänt och vi vet inte hur vi skall kunna hjälpa till för om vi skall veta hur vi skall kunna hjälpa till måste vi först veta vad som har hänt och jag vet att du inte vet hur man skall fråga och då vet jag att det är jag som måste fråga men jag vet inte hur jag skall hitta dit för jag vet inte vart det har hänt eller vart jag skall gå så jag tänkte att du kanske vet vart jag skall men det visste inte du heller så då vet vi ännu inte vad som har hänt eller hur vi skall ta oss dit och jag vet inte ens vart dit är och det kan vara långt härifrån men det vet jag inte för du vet inte heller vart det är men vi vet ju att vi måste dit för det har hänt nåt och vi vet att vi måste ta reda på vad som har hänt så att vi kan hjälpa till men det är inte så enkelt när vi inte vet vart vi är för nu har vi gått vilse och kanske har vi gått ännu längre bort från det vi inte vet vart det är och om vi frågar någon om vägen kanske de inte heller vet vart vi är och då kanske de inte vet vart de är heller och då är vi ännu fler som är vilse och det är ju inte bra för om man är vilse vet man ju inte vart man är och då vet man ju inte hur man skall hitta hem. Så... Vad gör vi nu???

Ja! Ja! Ja!

Du kan inte fånga mig för jag blev upplöst och flyger runt i form av en miljon dammpartiklar. Jag flyger långt. Längre än du.

My red, red horse will take me there. No worries, no worries.

Om du undrar, min sköna, just hur galen jag är.
Kom och dansa vackert när månen är här.


Jag kan vänta.

Jag kommer aldrig att bli klar med det som gnager på mitt samvete. Hur kan man hamna i himmelen om alla ska lägga så mycket vikt på det man har gjort fel?

En konstant smärta är vad jag känner. Den släpper inte och jag härdas inte. Det gör bara ont… Hela tiden. Inte ens när jag är med dig, ligger i dina armar och sover tyst, släpper det helt.
Om jag bara kunde berätta för dig hur det känns att vara ensam. Jag vet att du nog vet men jag vill ändå att du skal veta att du betyder något. Du gör något. Något bra. Du dämpar en evig smärta tills den vrider sig i sina egna plågor. Jag vill göra samma sak för dig. Jag önskar bara att jag var tillräckligt mycket för att klara det.

Varför måste du vara så svår? Du skal ju vara enkel. Jag har så mycket att säga till dig så varför kan du inte leva?

Om du visste allt jag tänker på så hade du slagit mig i huvudet. Men det gör du ju tydligen inte så då slipper jag den huvudvärken.

Har du något emot att säga varför jag skulle göra det? Varför skall jag vara kvar när det enda jag ser är ett brunt moln gjort av äckligt rosa sockervadd som klibbar och kliar och fångar mig i sitt eviga nät av förblindande söthet?

Hur ska jag kunna vara lugn när det är så förrädriskt lätt att slappna av i din närvaro?

Hur mycket jag än sträcker mig kommer jag aldrig att kunna nå dig. Jag måste hitta något att stå på, en stol kanske. Vad enkelt det skulle vara om jag bara behövde ställa mig på en stol, sen skulle allt bli bra... Men vad vet jag. Det kanske inte är något så enkelt som en stol, men det kanske inte är så svårt som jag först trodde heller... Plötsligt blev allt mycket lättare och jag kan andas igen.

Så. Ladies and Ladiesmen! Fuck you all!

Jag vet vart du bor!