Riktigt namn:
Natalia Joanna Haniszewska Civilstatus:
Singel
Läggning:
Osäker
Intresse:
Plugga
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Mitten
Dricker:
Energidricka
Musikstil:
Emo
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2017-02-23
Min pappa är Alkoholist och han kommer att dö snart eller så har han redan dött.
Jag vet inte..
För att jag får inte ha kontakt med honom alls på grund av att han dricker alkohol och visst han kan bli våldsam, men han skulle aldrig skada mig och det förstår inte min fosterfamilj..
Jag har inte träffat min pappa på 4 år nu eller mer och jag är väldigt ledsen för att han är alkoholist :/
Men jag bryr mig inte om min pappa är alkoholist!
För jag kommer att älska honom oavsett vad!! <3
Jag kommer säkert inte få träffa honom alls heller, för jag vet inte om han lever eller om han är död..
Idag vaknade jag och var skit trött, ville inte gå upp ur sängen alls..
En gång i månaden brukar det var så att jag vaknar och flyger upp ur sängen och det trycker jag är skit konstigt xD
För jag brukar inte flyga upp ur sängen bara så där xD
Jag mår skit bra idag också!!
Och jag älskar den känslan av att vilja leva istället att vilja dö typ :)
Jag vet att det är tufft i början och att må bra eftersom man har mått dåligt och försökt tänka positivt och visst det är skit svår i början, men man vänjer sig till slut!!
Skriv till mig när ni känner er dåliga eller kanske vill bara skriva med mig, ni väljer själva :)
Jag vet inte hur livet kommer att se ut för mig, men jag vet att jag kommer må skit bra i framtiden!!
Och jag vill så gärna hjälpa er när ni mår dåligt innan man gör något dumt och det hjälper faktiskt att prata av sig till någon man känner eller inte känner, men det beror om man litar på personen som man inte känner.
Jag pratade med personer jag inte kände och jag mådde väldigt bra av att prata av mig.
Man kan säga att jag är lite Drama Queen av mig och visst i början ville jag ha massa med uppmärksamhet, en dålig uppmärksamhet..
Nu så vill jag inte ha en dålig uppmärksamhet och jag undrade och tänkte " ville jag ha en dålig uppmärksamhet?? " och nej det ville jag inte.
Jag lovar, jag har försökt ta mitt liv flera gånger men misslyckas totalt och det är jag glad för att jag misslyckades, annars skulle jag inte sitta här idag och jag vill inte dö heller för att jag har min familj som jag älskar, mina syskon, min mamma osv..
Ändå så vill jag leva och dö samtidigt och sanningen är jag vill inte dö..
Om folk omkring mig inte hade stoppat mig eller bestämt över mig så skulle jag inte leva, men jag är glad att det finns hjälp att få och jag är glad att jag lever.
Och nej jag är inte rädd för döden alls eftersom jag har mött döden engång, det var då jag var nära att förblöda och jag var inte rädd..
Jag är också självmordsbenägen och jag har impulser av självmordstankar och jag går inte i de och tänker " O jag ska ta mitt liv nuu!! " absolut inte xD
Ja det var allt..
Skriv vad ni vill och snälla prata med någon ni känner och be om hjälp om du typ tänker skada dig själv på nått sett och jag finns också här!
Jag kanske är tråkig eller nåt..
Och jag är inte söt eller snygg heller, typiskt killar som tycker att jag är söt fast jag inte är det xD
Aja jag skulle vilja ha en pojkvän som tycker om mig för den jag är, men det känns att det finns inga killar som bryr sig om en tjej för den hon är och jag är väldigt ledsen för det.
Men jag bryr mig inte om det och om en kille vill ha något annat av mig så är det bara adjö ;)
Hahaha jag har ju för faan fett tråkigt så jag bara skriver nåt typ XD
Hej nu ska jag berätta om min barndom som jag egentligen aldrig har haft. Jag har haft en dålig barndom, mina föräldrar har slagit mig och jag blev mobbad i skolan i Polen och varje dag efter skolan så grät jag och ville inte finnas, men man får tänka att alla har lika jobbigt hemma som jag själv. Sen 2009 flyttade jag och min familj till Sverige för att min pappa hade jobb då, en dag var min pappa så våldsam att han låste in mig och mina två stora syskon i ett rum. dem öppnade fönstret och hoppade ut och lämnade mig ensam i det mörka rummet medan mamma och min lille bror var ute och ringde polisen. Efter några timmar kom min och minas syskons morbror och räddade mig fån min egen pappa. Jag blev lycklig och trodde att mitt mående skulle försvinna för alltid och där hade jag fel, istället mådde jag ännu sämre för varje dag som gick utan att någon fick veta det! Jag började gå i skolan igen men den här gången blev jag överraskad för jag visste inte att det fanns hörselskadade barn som jag. Och det fanns lärare som var snälla och hjälpsamma.
Den 30 maj fyllde jag 11 år och det var då jag fick mitt självskadebeteende och det var på fritids jag började skada mig med ett glas som låg på marken. Min mamma visste inte då så jag var tvungen att ljuga för henne om att jag hade stukat handen. Men alla fritidslärarna visste inte varför jag började skada mig, dem sa åt mig att aldrig jag ska göra om det. men år 2014 hamnade min pappa i finkan alltså fängelse du förstår säkert. Men i alla fall så skaffade min mamma en pojkvän som hette Erdan Ali och honom avskydde jag resten av hela mitt liv! Han tvingade min stora syster att städa och laga mat och så klart att to hand om mig och mina syskon, ingen tonåring ska behöva göra det.
Väl när min stora syster rymde till en kompis, så väckte mamma mig för att jag skulle ta hand om mina syskon som sov. sedan kom mamma hem med min stora syster, mamma slog min stora syster hela tiden och skrek på henne, jag gjorde ingenting åt det för att jag inte vågade säga not. En dag fick min stora syster hjälp av socialtjänsten och hon placerades hos en fosterfamilj i Mariestad, Men när jag, mamma och syskonen flyttade till Båstad och där i skolan blev jag också mobbad av mina klasskamrater utom lärarna som var super snälla mot mig.
Mitt helvete började år 2015 i Båstad! Erdan tvingade mig och städa hela huset, laga mat och ta hand om syskonen, jag fick inte leka som en vanlig tonåring men istället blev jag
behandlad som en vuxen person. Den 11 november 2015 så bad jag om hjälp, jag skar mig en sista gång för jag trodde att jag skulle sluta skada mig och där hade jag fel igen. Dagarna gick och jag sämre mådde och skadade mig mycket också, fostermamman gjorde ingenting åt det så jag skadade mig ännu mer.
Den 5 april 2016 så rymde jag till Malmö sedan till Båstad och till Malmö igen och sov hos en underbar kille Ps (han är inte min pojkvän!) utan en vän som jag litar på väldigt mycket. Sedan ringde min soc till mig och det jag inte visste är att jag skulle bli inlagd på psyket i Malmö och efter det flyttade jag till en underbar fosterfamilj men jag var där i fyra månader sen gav jag upp, blev inlagd på psyket igen inte kul! Sen kom jag till en behandlings hem utanför Kristianstad men jag blev mer och mer deprimerad så jag blev inlagd på psyket en sista gång.
Jag mår lite bättre men vissa dagar mår jag dåligt alltså så pass dåligt att jag inte äter någonting men ändå äter jag för jag behöver energi! Under alla dessa år har jag alltid velat skada mig på olika sätt och jag lyckas nästan alltid. Bara genom att skära mig med olika verktyg på handlederna, i 5 år har jag hållit på att skada mig och visst jag kanske har lyckas med att inte skada mig på en månad och under alla mina år har jag aldrig förstått någonting alls, som att må dåligt eller att skada sig och det har jag aldrig förstått men nu förstår jag och ändå försöker jag sluta skada mig men det går inte. Jag vill inte heller att ha ärr i hela mitt liv och det kommer jag ha om jag fortsätter göra dumheter. Tänk att man skadar sig och människor ser dina ärr då blir dem rädda för dig och ingen kommer vilja vara med dig, det samma sak om du vill dö så kommer du att ångra dig och det är inte bra alls. Det är inte bra att hålla på så där att skada sig och skrämma folk genom att säga att du ska ta ditt liv och det har jag slutat med, för jag tycker att det inte är bra alls när man håller på sådär hela tiden.
Jag gjorde saker som jag ångrar mig, som att ta saker från andras hem typ som pengar det var då jag bodde hos min mamma och jag gör inte det längre och det är jag nöjd med också. Man får må dåligt men man får inte låta det ta över en bara sådär och jag vet att alla människor har det jobbigt och som har det värre!
Jag kämpar varje dag för att må bra och jag lyckades må bra i två månader och jag har inte heller skadat mig på mer en två månader och det är jag stolt över! Jag vet också att det blir tufft men jag klarar det, det vet jag. Jag är glad att mina syskon finns för mig
oavsett vad som än händer och jag har inte kontakt med dem alls, men så småningom kommer jag få träffa dem. Jag ska må bra för min skull och inte för andras skull.
Om jag någonsin får må bra så ska jag göra det för min skull, om jag ska lova andra så lovar jag inte det som jag egentligen ska lova, så istället lovar jag mig själv och då håller jag det jag lovar.
såå det var en historia på vad jag har gått genom osv..
nu så bor jag hos en annan fosterfamilj som jag älskar skit mycket!!
Killen som min mamma var tillsammans med, nu är min mamma inte tillsammans med den idioten som jag hatar som tur!
Skriv vad ni vill för jag orkar inte bry mig mer om vad folk tycker om mig!!!
Har någon lust och träffas??
Här i Karlshamn??
För jag har inte råd att åka tåg någonstans..
Jag tvingar ingen att träffa mig, men om ni vill så hör av er till mig!
Har någon lust och träffas idag??
För jag har fett tråkigt..
Om någon vill, tvingar ingen xD
Eller imorgon kanske??
Så att vi kan röka eller göra nåt kul typ
jag går på en skola där det finns hörselskadade / döva barn.
Men idag i skolan var det så att alla mina kompisar ignorerade mig totalt och jag brydde mig inte om det, jag liksom tänkte att dem kanske inte orkade prata med mig eller nåt sånt typ.
När jag skulle äta mat i skolan, så satt jag ensam i skolmatsalen och ja dem såg mig men dem brydde sig inte och då tänkte jag " nää nu får det faan räcka!! " tänkte jag för mig själv..
Jag har varit mobbad förut i Polen i 3 år och nu händer det igen, såååå tråkigt xD
Jag gillar inte mobbning absolut inte!!
När jag mådde dåligt så mobbade jag aldrig någon annan, förutom mig själv..
Jag bryr mig inte vad folk tycker om mig eller om dem mobbar mig!
Jag har lärt mig av alla som har mobbat mig och ja, jag är en stark person nu och ingen kan förstöra mig mer!!
Jag är en deprimerad person egentligen, men jag börjar må bra och att jag inte har skadat mig på 7 månader och det är jag stolt över.
Och jag var aldrig glad när jag var mellan 11 - 16 år " är snart 17 i maj" och jag gömde mina känslor för min riktiga mamma och jag vågade inte visa min mamma vad jag hade gjort med mina armar, men en dag såg min mamma mina ärr och sa " Natalia, om du fortsätter skada dig så kommer du hamna på psyket där du aldrig få gå ifrån!" och jag blev skit rädd och tänkte nää det vill jag inte, så jag slutade skada mig i två år.
När jag fyllde 13 år så började jag skada mig igen på grund av att min pappa var våldsam hemma och slog mig och mina syskon. När jag fyllde 14 år så hamnade min pappa i fängelse först här i Sverige och sedan i Polen och jag började må ännu sämre..
Sen så flyttade jag från min mamma till en underbar fosterfamilj och jag trivs skit bra!!
detta är en liten historia om mig och om ni vill veta mer så är det bara och fråga, men jag säger inte vad mina riktiga föräldrar heter eller mina syskons namn absolut inte!!
och nej jag är inte deprimerad längre, jag är en glad person nu som vill alla väl!!
Hur mår ni?!
Och vilken dag det är idag, så vackert med sol och våren.
Jag hoppas att ni har det mysigt idag och tycker att livet är underbart.
Jag tycker att livet är underbart och att må bra är det bästa jag vet och att vakna på morgonen och se solen lysa in i rummet, när man vaknar!!
God morgon på er allihopa!!
Ha en underbar dag mina älskade sötnosar!!
Ps: Jag finns i fall ni mår dåligt, så är det bara och skriva till mig!!
