Allting i mitt liv bara faller ner mer & mer.
Varför kan inte bara allting falla på plats igen?
Varför kan inte allt bara bli bra igen?
Jag är osäker på att någonting ngnsin kommer att bli riktigt bra igen i mitt liv.
För jag har svårt att balansera mellan tryghet och smärta.
Jag har svårt att kontrollera mig själv,
vem är jag egentligen?
& vad är det som händer med mig och mitt liv?
Jag förstår ingenting, jag hänger inte rikigt med.
Var alling en lögn?
Jag känner mig osäker på dig just nu.
Det känns som om du bara utnyttjat mig hela tiden.
Alla minnen vi har skapat tillsammans,
jag har aldrig haft så många minnen som jag har med dig
Oförglömliga & oslagbara minnen.
Ingen har fått mig skrattat å le så mycket som dig.
Är dethär slutet?
Du lämnar mig & kommer tillbaka i mitt liv gång på gång.
Jag orkar inte med att du gör såhär mot mig, du gör mig trasig men samtidigt hel.
Ge mig måndag, så jag iallafall kan känna mig hel ett tag igen.
jag vill för helvete också se bra ut,
jag vill också vara söt/fin/vacker.
Men nej.. såklart inte.
Victor, storebror. Tack för allt.
Bara så alla vet så sjunger JoJo sjukt fint.
cpcpcpcpcp, fan.
Jag älskar dig AntonSiewertz, finaste tvillingbror - jag är fan ingenting utan dig.
Förlåt att jag har fått sårad, alledeles för många gånger.
Kärlek suger endå rätt hårt.
Och neeej, det handlar inte om Erik.
När ska smärtan gå över?
kommer smärtan ens gå över någongång?
Jag vill inte bo kvar här mer, jag tänker fan bo hos tvillingsyster & älskling så mycket det bara går.
jag föddes inte för din skull
och tänker därefter inte leva efter dina regler.
tycker du inte om mig, så är det ditt problem inte mitt.
snackar du skit bakom min rygg,
så kan du inte förvänta dig att jag ska vara ärlig mot dig.
jag bryr mig inte om att du inte gillar mitt utseende,
jag gör mig inte fin för din skull.
du kan kalla mig vad du vill, men tro mig jag vet redan vem jag är.
gå runt och skrik dina falska ord, du bevisar bara hur låg och patetisk du är.
jag behöver inte 300 vänner för att kallas populär,
jag har mina närmaste och jag har dom jag behöver .
Jag är också en människa. En människa med känslor. Ja, jag har fått känslorna tillbaka och nu sitter jag och whinar om mitt patetiska liv. Hur mycket jag inte vill finnas kvar och varför jag inte vill. Jag har mina anledningar och det är inte att jag är less på att leva, för det vill jag. Det är mer att jag känner mig förstörd och det känns som om att jag när som helst kommer spricka. Att hela jag kommer gå sönder på ett och annat sätt.
Jag är inte stark längre. Jag är ingenting längre.
Jag hatar känslan av saknad.
Känlsan av att aldrig få tillbaka en som varit en del av en.
Jag saknar dej bara mer & mer för varje dag som går.
Men du kommer aldrig mer tillbaka.
Jag vet inte om jag vågar lita på någon längre,
för alla bara sviker & lämnar.
Ni har förstört mig tillräcklig mycket nu.
Räcker det inte snart?
Ni tar sönder mig gång på gång.
Jag klarar inte av eran närhet längre.
Jag vet inte vad jag ska göra längre..
eller vart jag ska ta vägen.
Jag vill bara bort,
bort där smärtan inte existerar.
