bloss blogg

Klockan sju blir det Karl-Bertil Jonsson och jag, som tur är.
God juuuuuuuuuul
eller något åt det hållet.

Jag orkar inte med mig själv, så sämst och dålig och jag skäms så djävla mycket över mitt jag.
Borde dö, ingen får se mig nu.
Fyfan, vad jag skäms.

.......... Och nu helt plötsligt minns jag att imorgon är det ju julafton.
How delightful.
Håller tummarna för att det blir christmas spirit, även fast läget nu känns kylig på skalet men puttrande inuti.

Åh fan vad jag suger, jag vågar inte ens skriva till någon att den är söt.

Om det är många som har kommenterat en bild så tänker jag "Nevermind, om alla de här söta personerna redan skrivit något så spelar det ingen roll om jag kommenterar eller inte. Ingen idé att skriva någonting, jag kan ändå inte konkurrera ut någon som är snyggare och bättre än mig."
Om knappt någon har skrivit någonting så vågar jag ändå inte.
För då kommer jag ta plats och synas, och tänk om personen blir överlycklig och blir förtjust i mig.
Panic.

Oh lord, vilket onödigt problem.
Jag måste komma över den lilla rädslan. Annars är jag ju en feg pussy.

Ja, the dramaqueen number one har gjort ännu ett uttalande. Och jag gnäller hela tiden på alla människor så fort jag är i kunskap, även fast den är väldigt skaplig.
Shame on me.
Det är som en tonårig ångestkärlek jag känner för min alldeles för knasiga skola.
Är man femton så är man, ju.

Hej, jordbor. Eller något.
Jag orkar inte med att alla andra nittiosexor festar och fikar och myser med sina partners TILLSAMMANS med sina familjer. Can't do that shit.
Alla verkar ha den bästa tiden i sitt liv.
De verkar kunna välja hur de vill leva sitt liv, bara välja och vraka.



Jag vill inte erkänna det egentligen men jag vet att jag är ganska bitter över hur mitt liv ser ut jämfört med alla andras. Folk verkar gilla mig men jag vet inte riktigt, jag känner mig inte alls uppskattad, önskad eller behövd.
Usch jag låter klängig men det handlar inte om det.




Fan jag vill inte se hela tiden hur alla lever sitt liv fullt ut med sin äckliga julknäck och sina äckliga wayne's coffee-muggar och sina äckliga glittriga trix&fix-bloggar.
Djävla. Jag vet inte nån bra svordom men något fult är dem iallafall.
Jag vill också vara som dem. Bara lite, iallafall.

Skulle också vilja mysa. Eller nej, det tar jag tillbaka. Inte mys, nej tack du! Det går jag inte på.
Mysigt och gosigt är ingenting för mig, vadfan.
Men ändå.
Jag gillar verkligen inte gnäll eller tjat, men innerst inne så bygger avundsjukan ett näste.
Fan fan fan attack, jag vill verkligen också leva sådär fint och sockrigt som de gör.
Not every day, men jag vill känna att det finns valmöjligheter.
Det gör inte riktigt det nu. Hmm.

Jag är instängd i ett akvarium, precis som Mia i Fish Tank är. Så, just så faktiskt, känns det emellanåt när någon berättar om sin helg eller när jag scrollar igenom fittbook och skummar igenom någons lyckliga dagar. Det blir så dimmigt, alltihop.
Många dagar suddas ihop och smetas samman, om hundra år kommer jag inte minnas någonting ändå. Många av mina dagar är dimmiga, tycker jag.
Men jag ändrar ju åsikt fortare än en decembergris hinner tappa skinkorna så jag kommer nog ändra mig väldigt snart och tycka något helt annat. Konstigt nog gör det mig irriterad, för jag vet aldrig vad jag tycker eller vem jag är.




Ps.Jobbig stämning, ingen vill ha mig här hemma. Men jag vill inte vara någon annanstans. Jag vill isolera mig. Jag kommer ändå inte härifrån, jag har ändå inte ett ställe som jag sticka iväg till när mina inneboende får nog av mig. They’ll just have to stick with me. Ds.

Jag försökte sjunga med nyss till On a plain och min sångröst skar sig så grovt att mina öron gjorde ont.
Så dåligt kan jag Nirvana-sjunga. Oh lord.



Fick en känsla av att jag har försummat mitt fotande så jag hamnade i trans och fotade allting i mitt rum. Plus mig själv. Men inte fittan då, den ville inte fotas idag. Too bad.
Mitt hår är också helt galet, för när jag drar igenom det med fingrarna så fastnar jag i afrikanska miniflätor och trassel och god knows what, känns ju inte sådär hemskt mysigt.

Jag kom förresten till skolan med Melvou fem över halv nio. Jag kände mig bara så anti där jag stod, typ fucking längst ifrån scenen vid arenan och höll armarna i kors. It's fucking pointless.
Det här med sorgsna hjärtans julvisor som alla högstadieungar kör på.

Nej, finner inga ord. Ingen är bra, bara Nirvana. Douchebag number one has spoken.
Nightmare before christmas blir det ikväll. För att hedra modige gotharen Axel i min klass, som ställde på scenen och hade hela skolans uppmärksamhet, svartklädd hårt-sminkad höghattsbärande creeper-vandrande sjungande på Jack's Obsession från (såklart) Nightmare before Christmas.
Han hade verkligen slitit med outfiten, för han var kusligt lik Jack Skellington.
Fascinerande, att se hur alla höll sig för skratt i matsalen och hur vissa ryggade sig bakåt.
Goth kids will never dieee

Jo, nu ska jag se Andrea Arnolds film Fish Tank för andra gången. Ryser av förväntan, den är så grym.
Och Michael Fassbender äcklar sig och är så attraktiv så det finns inte.
Manlig, det är fan vad han är,
fastän han på ett sätt river sönder allting i filmen och egentligen är en douchebag så är sakerna han gör så bra för karaktärerna i slutändan och blablabla.
SE DEN. Eller, jag ska det nu iallafall.
Hmm.

How it hurts to smile.
Jag kan inte skratta eller le numera, utan att jag fylls upp med dåligt samvete och ånger. Ba varför log jag? Why am I laughing? Vad är så roligt, typ ingenting.
Det gör ont efter allt det roliga, och inte en dag kan passera utan att jag vet att jag har gjort någonting hemskt fel.
Men jag lyckas aldrig ta reda på vad det är. Det som är fel, alltså.
Hmm, mystiskt som fan.
Just det, den här bilden är galen:

How silly, en hund kan ju inte dansa!


Haha, kolla Krist!

Dårfinkar och Dönickar livet ut.

Nu ska jag bada och sjunga på No Doubt. Hoppas på att morgondagen inte är lika tom, eller meningslös. Hoppas på lite värdefulla ögonblick, for once. Stadsvandring, värt.