Häromdagen tittade jag äntligen, efter flera månaders väntan på att den skulle komma ut, på filmen Any Day Now. Den var ungefär lika hemsk som när Dobby dör i Harry Potter. Så fin och tragisk film. Den borde typ bli en sån där film som är obligatorisk att se i skolundervisningen, så kanske vi slipper människor som Mats Dagerlind i nästa generation. För tragiskt nog finns det ju än idag människor med politiskt inflytande som resonerar precis som filmens 70-talsbadguys.
I övrigt har det här varit ungefär den tråkigaste helgen någonsin. Borde egentligen ha ägnat den åt att plugga eftersom jag ligger drygt en vecka efter med min engelska, men det är ju mycket roligare med apati och prokrastinering. Nej men allvarligt talat måste jag se till att sluta vara så dum i huvudet, och göra det jag ska istället. Vill ju gärna ha högskolebehörighet till hösten.
Jag har för tillfället varit utan alkohol och socialt umgänge ända sedan jag fyllde år för drygt två veckor sedan, och det har ärligt talat känts ganska soft. Så skönt att bara kunna ägna all tid åt sig själv och slippa vara bakis varje lördag/söndag. Tror det är vad jag behöver just nu när jag har så mycket att ta hand om i mitt eget liv.
Den senaste veckan har jag i princip ägnat åt att kolla på alla säsonger av Misfits. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till nu när det är över ett halvår kvar tills nästa säsong börjar, blir svårt att hitta något lika bra att kolla på. Förstår inte varför jag inte kollat på den här serien tidigare.
För några dagar sedan så var det ju sista ansökningsdagen för höstens högskoleutbildningar.
Jag gav till slut upp mina försök att hitta plan b-kurser att söka, och sökte därmed bara till den jag verkligen vill in på (digital visualisering, Campus i12 i Eksjö). Men det känns rätt lugnt ändå, med tanke på att antagningskraven de senaste åren legat på typ 0,1 högskoleprovspoäng, att jämföra med mina 1,6. Så nu gäller det väl bara att jag inte flunkar i mina Komvux-kurser, så att jag över huvud taget får grundläggande högskolebehörighet. Känns som smekmånaden är över i båda två just nu, så det lär bli en del plugg framöver.
Sen ska jag väl försöka få tag på en lägenhet också, och kanske lite sommarjobb för att finansiera detta. Men den dagen den sorgen. Jag har för övrigt aldrig varit i Eksjö, men att döma av bilder från Google verkar det vara en sån där riktigt mysig liten småstad full av trähus. Kolla ba:
...så ska jag typ kunna hela det arabiska alfabetet utantill. Men det ska nog gå bra, jag har haft högst närvaro av hela klassen och igår fick jag både beröm från andra elever och en kommentar av min lärare om hur snabbt jag jobbar. Så jag lär ju inte vara den det går sämst för i alla fall.
Juste, igår skapade jag även en sån där fånig ask.fm.
Så gå in och ställ dumma frågor till mig.
http://ask.fm/jehovas
Imorgon spelar Mumford & Sons i Stockholm, och det kommer bli så jävla fett!
...för alla som är där vill säga. Fuck all o' y'all.
Det är vid sådana här tillfällen man önskar att det faktiskt vore fysiskt möjligt att sälja sin själ för att få saker man vill ha.
Funderar på att tröstshoppa den här istället, för att åtminstone kunna lyxa till mina morgonkaffestunder lite.
Nu är det ju ganska exakt en vecka kvar tills sista ansökningsdagen för högskolestudier, så det börjar bli smått panikigt och jag känner lite för att typ skjuta mig i huvudet när jag försöker hitta vettiga utbildningar att söka. För även fast jag redan hittat min drömutbildning och känner mig väldigt säker på att jag kommer komma in, så vill jag ändå se till att ha någon form av plan b genom att söka ytterligare några utbildningar, men exakt allting jag hittar låter så. jävla. tråkigt. Vem fan drömmer egentligen om att bli något av alla de där trista yrkena som det utannonseras utbildningar till? Typ "när jag blir stor vill jag jobba med produktionslogistik. Eller bli mätningstekniker eller redovisningskonsult". Man ba nej tack.
Har funderat ett tag nu på att investera i ett gymkort, eftersom min lilla kleniskropp verkligen skulle kunna behöva lite hälsosam sysselsättning. Men så går man in i "Din mage"-tråden, ser alla spännisdudes och ba... "vill man verkligen se ut sådär"?
Jag vet inte. Jag fyller hur som helst år nu. Yay me.
Den stundande kvällen är fortfarande lite av ett mysterium though.
Nu på fredag är det min födelsedag. Den 22:a i ordningen. Med andra ord har jag börjat uppnå den ålder då det här med att fylla år inte längre är speciellt kul eller egentligen någonting som är värt att fira över huvud taget. Ändå känner man ett väldigt behov av att ändå göra det. Och att det måste bli någorlunda spektakulärt, bara för att det råkar vara ens födelsedag. Och det ger mig väldigt mycket ångest, för jag har för det första fortfarande inte kommit på någon krog som är tillräckligt icke-tragisk att dra till på sin födelsedag, och vet ännu inte vilka vänner jag ens kommer få med mig ut. För det andra blir det aldrig speciellt spektakulärt vart man än går. Den enda egentliga anledningen till att man ens drar ut på helgerna är ju faktiskt för att slippa vara ensam på en fredag- eller lördagkväll. Man trotsar sin sociala ångest och hör av sig till någon, tänker att ikväll kanske det blir kul, man kanske lär känna intressanta människor, kanske äntligen träffar en tjej att intressera sig helhjärtat för, men det enda som händer är att man hamnar på någon av de vanliga tråkiga krogarna man alltid går till, har lagom roligt med lagom intressanta människor och sedan åker hem själv och vaknar bakis långt in på eftermiddagen dagen efter och funderar på om det ens var värt det och om man inte borde sluta dricka alkohol. Sen gör man om samma sak veckan efter, och veckan efter det.
Därför känner jag mest att min födelsedag gärna bara får vara över så snart som möjligt. Och att det är på tiden att jag träffar någon att göra vettigare saker med. Typ romantiskt trams. Det vore typ trevligt, att vara kär i nån.
För övrigt var jag på en väldigt fin föreläsning tidigare ikväll, av en gammal hardcoreräv vid namn Greg. Han pratade om alldeles för mycket för att kunna sammanfatta exakt vad det handlade om, men bland annat tog han upp vikten av att då och då försätta sig i situationer man känner sig obekväm i. Ironiskt nog smet jag därifrån efteråt utan att säga hejdå till någon, eftersom jag verkligen inte kände för att socialisera mig med människor just då. Måste seriöst bli bättre på att inte vara en socialt obekväm pingvin hela tiden.
Hej EC. Jag har inte använt den här bloggen på över två år, så jag tänkte det var på tiden att börja göra det igen. Jag vet inte varför egentligen, för jag brukar rent allmänt inte ha så mycket spännande att berätta. Men det kan ju vara skönt att ha någonstans att ösa ur sig lite känslor när så behövs. Eller bara skriva massa trams. Om det nu ens är någon skillnad. Vem vet.
Det som finns att säga just för tillfället är väl hur som helst att jag faktiskt mår rätt bra. Vilket är en fantastisk sak att kunna säga efter ett år som varit lite av en faceplant rakt ner i den absoluta botten. Efter att ha förlorat all form av trygghet, mening, framtidsutsikter och fungerande socialt liv så har jag den senaste tiden börjat återuppbygga någon slags funktionell tillvaro med hopp för framtiden. Jag har efter alltför många år tagit upp mina studier igen, jag är två veckor in i de kurser jag läser och det flyter på bra. Jag vet precis vad jag vill göra till hösten, och har höga förhoppningar om att det faktiskt kommer bli av. Jag kommer flytta hemifrån, långt från Stockholm, bort från en icke-fungerande bo-hos-päronen-situation, och bort från en stad som inte längre har så mycket kvar att ge mig. För att istället bygga upp något nytt, träffa nya människor och skapa mig ett hem som är mitt eget. Skaffa mig en meningsfull utbildning som jag kan bygga en framtid på.
Jag vågar nästan inte ens tänka på det, jag är så van vid att känna mig värdelös och se allt gå åt helvete att tanken på att mitt liv kommer ordna upp sig känns alldeles för bisarr och overklig för att vara sann. Så de närmaste månaderna kommer nog mest bli en lång transportsträcka av spänd förväntan på att livet ska börja på riktigt. Men det är väl bara att hålla ut, och försöka hålla positiviteten uppe. För det finns fortfarande en del andra saker som bekymrar mig, som jag egentligen hade tänkt skriva om, men vi kan ta det nån annan gång. Istället kan ni få en bild på min nya Kim Jong-Un-inspirerade frisyr. Den var också en väldigt behövlig positiv förändring i mitt liv känner jag.
Några japaner hittar en varelse som ser ut som ett enormt anus, petar på den med pinnar och matar den med cola, varpå den cumloadar på dem och exploderar. Måste vara det mest ultimata Youtube-klippet någonsin, vad mer kan man liksom begära? Gjorde min kväll.
