Riktigt namn:
Felicia Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Plugga
Bor:
Själv
Politik:
Mitten
Dricker:
Te
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2010-10-10
Bråkade senast i förrigår med min låtsaspappa. Har länge velat smälla av, men har hållit det inne. Inte för min egen skull, men för mammas. För att det inte skulle kaosa ur där hemma. Men till slut så gick det inte, och vi bråkade en del. Snackade knappt med honom igår, och knappt idag heller.
Idag skulle jag fixa mat, då mamma är lite sjuk. Och igår var vi och dumpstrade, så vi har så SJUKT mycket sallad hemma, och tomater; och paprikor. Så jag tänkte att jag ju kunde fixa någon tomatsås till pastan och sen ha en grönsallad till det. Men det ville inte Peter, för han vill ha kött. Så då sa jag att jag kunde fixa kyckling eller köttfärssås till det. Men så blir mamma galen av någon anledning. Det enda jag säger är att; jamen super, så kan vi ju ha en sallad till det!
"MEN FELICIA alla vill inte bara ha sallad! Det finns fler i huset!"
Ehm va?? Jag snackade om sallad till köttfärssåsen och pastan? Sa inte att vi bara skulle äta sallad? Vad i helvete?
Men hon släpper inte det och skriker ut mig om att inte alla vill äta veganskt etcetc och att jag är så jävla omständig. Jag upprepar vad jag redan sagt; att jag sa sallad TILL maten, inte hela jävla maträtten. Nej, men hon slutar inte. "ÅH du äter inte det, och du äter inte det!" MEN JAG SA JU ATT JAG KUNDE FIXA MAT TILL DEM ANDRA OCKSÅ vad är det du inte fattar? Jag skulle ju fixa kyckling/köttfärssås till dem? "Men du sa ju att du skulle fixa tomatsås och sallad!" JA TILL OSS?! Och sallad till alla?
Såhär fortsätter det. Hon släpper inte det.
Så kommer det in på att jag hela tiden ändrar mig, att jag hela tiden ska äta på mina sätt. "Varför kan du inte äta kött?" frågar hon plötsligt. Så jag svarar att jag äcklas av det (hur det produceras, djurens lidande - massproduktionen etc. Hela köttindustrin). Då börjar hon med "Jamen vi har Peter på ena sidan som alltid ska snacka om kött och aldrig vill äta vegetariskt och så har vi dig som går runt och säger att du äcklas av kött, att det är likdelar osv" HAHAHA SKOJAR DU??? Jag har inte sagt ett SKIT om det där. Jag har låtit alla äta vad fan dem vill; bara att jag inte vill äta det. Har ALDRIG sett ner på dem eller sagt "ska ni verkligen äta de där likdelarna" skojar du eller. "MEN DU sa ju precis att du äcklas av det, Felicia!" JA FÖR ATT DU FRÅGADE MIG PRECIS SKOJAR DU ELLER
Mamma stod kvar vid sitt, hur mycket jag än försökte förklara. "Men du ändrar dig hela tiden! Igår sa du att du kanske kunde äta keson (som vi dumpstrat) och idag kan du inte!! Förstår inte vem du försöker imponera på!" Wow. Wow. Skojar du? Finns ingen jävel jag försöker imponera på. Vem FAN skulle det vara? Inga av mina vänner (förutom EN) är vegan. Alla andra ifrågasätter det hela tiden. Så vem FAN försöker jag impa på?
Det kunde hon inte heller svara på.
Jag stack hem till min pappa. Och nu är jag här.
Och jag är fortfarande arg, ledsen och trött. Ögonen svider av gråt. Å ena sidan förstår jag mamma, för att hon försöker fixa mat till mig samtidigt som hon fixar till de andra (trots att jag säger att jag kan fixa själv). Men å andra sidan förstår jag inte henne alls och är bara så jävla förbannad på att hon aldrig kan lyssna på vad man säger.
Var på gymmet med pappa idag, där det mot slutet inleddes en diskussion med övriga medlemmar. Det talades om hur (jävla) PK Sverige blivit, i alla sammanhang. "Man kan ju fan inte säga något längre utan att någon kommenterar. Vadå kortväxt? Har alltid hetat dvärg." Åh, yes.
Jag argumenterade mer eller mindre, väl medveten om att de redan har sina åsikter klara. Och väl medveten om att jag och min pappa aldrig kommer överens på dessa punkterna. Väl medveten om att pappa är en typisk SD-are som aldrig kommer förstå vad det är för del på fördomar.
I bilen på väg hem, när jag försökt slingra mig ur samtalet genom att statera att vi aldrig kommer att komma överens gällande våra politiska åsikter, fortsätter pappa med att säga att alla lärare nu för tiden är sådana trädkramare. "Ska du också bli sån? Det ska du säkert. Du är redan på god väg."
"Med all erfarenhet jag har så vet jag att dem* aldrig kommer att ändras. Jag väntar bara på att du ska nå ditt förnuft."
Jag har gått och tänkt på mitt ex fram och tillbaka sedan vi avslutade det för tre månader sedan. Jag har fått bra tillbakablickar, likväl dåliga. Och trots att de sämre har övervägt har jag ändå saknat honom. Så jävla mycket.
Men, inte förrän idag - tre månader senare - skrev jag till honom. Vilket tydligen var jävligt dumt. Och jag har så mycket ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ångest på grund av ilska. För jag hade velat slå honom så jävla hårt. Attackera honom och pryla skiten ur honom. Nej. Jag är så arg.
Och vi var tillsammans i 5 månader.
Och han är den första som jag gråtit över.
Och nu vill jag gråta, igen. Och slå skiten ur honom,
Jag går och är arg i princip hela tiden hemma nu. Jag vill bara ut härifrån, flytta. Komma iväg.
Min låtsaspappa a.k.a farsan, är dum i huvudet. För det första yttrar han sig otroligt rasistiskt utan att tänka sig för, oftast i sällskap av mina småsyskon. Och dem tar åt sig. I förrigår small jag av när vi satt och diskuterade IS och att kvinnor blir våldtagna. Då säger han direkt "jamen det är ju islam, så". Jag flyger i taket. Jag försöker diskutera lugnt och säga att IS är en EXTREM form av ISLAMISM, det representerar inte en hel religion. Och förihelvete, du kan inte snacka så i närheten av en 7:åring. Dem tar åt sig. Han ska vara en jävla förebild för dem. Inte någon som trycker i dem åsikter som dem ännu själv inte hunnit forma. Min farsa i sig gick dock ner på en 5:årings nivå och började med "ja, jag ska inte säga något. Jag ska aldrig mer säga något, du vet ju allt. Ni [jag och mamma] gaddar alltid ihop er. Förlåt, jag har alltid fel." AMEN FFS KAN DU BETE DIG SOM EN VUXEN? "Du tror att du är så jävla vuxen och vet allting. Ja, jag ska hålla käften. Ska bara vara tyst och låta er besserwissra."
Just nu håller han på att torka golven. Klockan 8. Bara för att mamma sa att vi borde ta och städa ordentligt en dag (han hade "städat" idag, men det var typ skit överallt. Vilket mamma, för en gångs skull, säger till om) och han flyger i taket. "JAHA, ahja. Du är aldrig nöjd. Okej. Jag tar det nu."
Amen, du behöver väl inte ta det nu? "JO. Annars blir hon där inne [mamma] så jävla sur!" Amen lägg av nu. Ta det i morgon. "NEJ jag ska ta det nu."
"Ja, spelar ingen roll vad man gör. Hon blir aldrig nöjd. Jävla sur hela tiden. Man är aldrig bra nog. Nepp. Fan alltså. Man är aldrig bra. Hon hittar aldrig fel." Han går och muttrar för sig själv, men högt nog för mina småsyskon att höra det.
Istället för att bara ta tag i saker ordentlig och tänka "jahaaaa.. okej, jag förstår hur du menar. Jag ska tänka på det nästa gång" så flyger han i taket och går ner på en 5:årings nivå där aaaaallt är hans fel och han är såååå dålig. Han gör aaaaldrig något rätt. Allting han gör är fel, och allt mamma gör är rätt. Japp.
Och jag orkar inte. Han är förihelvete 46 år.
Jag vill ut.
Idag var jag ute på min första runda. Fick gå in på ett avstängt område, vilket självklart var lite riskfyllt, men gudars vad roligt det var. Fick bokstavligen trycka mig igenom en springa under grinden, men det gick. Tyvärr var det en bil som fick syn på mig medan jag kröp under grinden och det var antagligen därför en polis körde in på området när jag precis gått därifrån. MEN jag fick med mig lite i alla fall! Fy satan vad adrenalinet pumpade.
Som sagt: detta var bara vad som fick plats i min tygpåse, fanns massa mer.
Nu har morfar slutat äta och dricka och är inte längre nåbar. Han har varit sjuk i snart 3 år i lungcancer och det har gått upp och ner, men dem senaste tre månaderna har varit ett rent helvete. Och jag har inte kunnat gråta.
Jag har låtit skolan och träningen ta upp min tid, inte tänka på det. Den senaste månaden har jag besökt mormor oftare, mycket för att trösta henne och hålla henne sällskap. Sedan 1.5 månad tillbaka ligger morfar på hem, efter en del turer in och ut ifrån Hospice. Sedan dess har mormor fått leva ensam och besöka honom på hemmet morgon och kväll.
Samtidigt som jag själv borde känna en oerhörd sorg känner jag mig tom. Jag går på autopilot. Dagarna rullar på, men jag är inte hemma i huvudet. Jag åker till mormor, besöker morfar. Håller om mormor medan hon gråter. Sitter och håller morfar i handen, försöker prata med honom. Han är så insjunken nu. Hemma får man trösta mamma som stressar om allt och ingenting, allt för att hålla igång. Min låtsaspappa bara bråkar massa. Småsyskonen får utbrott jämt och ständigt. Allt är i uppror. Ingenting är bra längre, men jag känner ingenting inuti. Jag försöker bara göra dem andra glada.
Jag grät ut för första gången i tisdags, när jag lämnades ensam hos morfar i hans rum. Jag satt där och höll honom i handen och grät som aldrig förr. När mormor varit i rummet höll jag masken och oroade mig om henne, men när hon gick ut släpptes allt loss. Därefter gick jag ut som om ingenting.
Här hemma fick jag precis hålla om min låtsaspappa när han grät. Jag fick krama om honom och låta honom gråta på min axel. Och jag fick själv hålla in gråten, hålla mig stark. Inte gråta. Inte tänka.
Jag vet inte hur många timmar som det finns kvar. Han äter inte längre, dricker inte. Talar inte längre. Öppnar inte ens ögonen. Bara ligger där. Insjunken.
Snälla, lev tills i morgon.
