Riktigt namn:
Uni Alex Civilstatus:
Ensam
Läggning:
Asexuell
Intresse:
Hemligt
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Feminist
Dricker:
Slush
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2014-05-16
Jag är rädd för det jag inte borde vara rädd för. Fullständigt livrädd ibland, och jag vet knappt varför.
Jag vet vad jag är rädd för, men inte varför.
Jag är rädd att alla de jag bryr mig om en dag ska tröttna på mig och lämna mig ensam, helt ensam.
Det handlar inte om att jag inte vågar lita på dem, det är mer att jag inte litar på min egen förmåga att behålla vänner.
Eller är det därför? Jag vet inte.
Sen är jag rädd för Honom, att han ska få för sig att skada mig. Han har aldrig gjort det hittills, åtminstone inte i verkligheten. Dock skrämmer han mig, ofta. Han har följt mig så länge jag kan minnas. Han kommer liksom bara fram när jag är ensam, eller nästan bara när jag är ensam.
Nu kommer folk säkert tro jag är helt jävla störd i huvudet...
Är det normalt att bokstavligt talat vara rädd för varenda människa på hela planeten? Inklusive sig själv?
Jag menar det verkligen. Mina vänner råkar bara vara dem jag är minst rädd för, men jag är fortfarande rädd för dem. Rädd att de ska börja hata mig och typ misshandla mig eller våldta mig eller mörda mig eller nåt...
Varför måste folk i min släkt dö helt random? Liksom jag hade en relativt najs dag (trots felköningar från familjen, vilket sker varje dag) och så får jag reda på att han dött helt plötsligt. Orkar inte...
Fick brev från henne idag. Fick reda på saker som gjorde att vissa saker blev mer logiska, samtidigt så mår jag bara sämre...
Det var som jag misstänkte, hon älskade aldrig mig. Åtminstone inte på riktigt. Hon älskade bara att hon alltid kunde lita på mig. Tydligen var hon bara tillsammans med mig för att jag gav henne trygghet, och för att hon inte klarade av att vara ensam.
Det känns konstigt hur det faktiskt var över två månader sedan som det tog slut, och ändå har jag fortfarande svårt att greppa det. En sak som också känns konstigt är hur jag nästan har slutat sakna henne, men jag saknar vissa saker.
Jag saknar att hålla handen när vi var ute bland folk
Jag saknar att ha någon att hålla om länge, länge utan att det på något sätt blev konstigt
Jag saknar att mysa i sängen hur länge som helst med en film, anime-serie, eller bara oss
Jag saknar att kunna drömma om framtiden och faktiskt se ljus och lycka
Jag saknar att kunna lyssna/se på romantik och alltid ha en speciell person i huvudet utan att det känns smärtsamt
Jag saknar att ha någon att kalla min
Jag saknar kyssarna, åh vad jag saknar dem
Jag saknar att för en gångs skull bli behandlad som en prinsessa
Men mest av allt saknar jag det faktum att allt kändes så otroligt rätt. Att allt kändes som att det var menat att vara så. Att vara lycklig, att ha självförtroende för en enda gångs skull. Tyvärr är det borta nu.
