Nefruticus blogg

http://www.youtube.com/watch?v=Xz7_3n7xyDg

De senaste dagarna har jag insett att det är svårt att få tag på sin praktikvärd om man är rädd för att ringa folk... Sen när man väl ringer så ber en telefonsvarare en att skicka ett sms så ringer dom upp så fort de kan. Sen får man ett sms där man ombedes skicka ett mail som man sedan inte får svar på...

Jaha... Såå... Jag skall bara dyka upp nån tid på måndag och hoppas att det passar då eller?
FU!

Sen var det ju det här med invecklade scheman som skall förklaras när pers. 2 som skall ha praktik där inte kan norska så jag måste förklara för dom att hon skall jobba helger eller iaf en helg för att hon kanske skall bort torsdag, fredag eller lördag... Kanske. Och hurvida hon skall komma på måndag morgon eller söndag kväll. Det var frågan.

Precis som när en viss Kajsa stod i en kvart och försökte komma i underfund med om hon skulle köpa en choklad till mig eller inte, för det var ju inte som at jag hade frågat om hon kunde köpa en åt mig och sen få pengar på onsdag innan vi åkte. För att sedan vara smart nog att ta med sig 30 kr och själv vara sugen på chips så att vi inte kunde köpa båda. "Men jag tänkte att dom kanske tog norska pengar så bervik." ÖH?

Kanske om du använde en tusenlapp eller? Jag tror inte bergvik vill ha en massa norska småpengar. Så sluta det med att vi köpte en film men det tog ju också 100 år för då kunde hon inte bestämma sig för om vi skulle ta chokladen eller filmen...

Det är inte lätt när det är svårt...

Ironi har sitt pris.
Jag har ett pris.
Ondska har inget pris.
Lycka har något pris.

Skarpa tänder sliter i mig. Jag. Jag jagjagjag.

Hej underbara du. Jag älskar dig mer än vad som är möjligt. Jag hatar dig för det. För jag vet att oavsett hur mycket jag betyder för dig så kommer jag aldrig att få veta det.

Kommer vi, vi som människor, någonsinn att kunna säga att vi vet?
Kan vi med säkerhet säga att vi vet något?
Det kan vara fel.


Svingande höfter. Dominic sväljer smärtan. Hon är vacker. Det långa håret följer kroppens konturer och hennes skratt är lätt. Dansande glider hon genom skogen. Ännu har hon inte sett honom. Plötsligt stannar hon. Vänder sig mot nord och vädrar i luften. Som ett djur. Hennes ögon möter hans och de vet. Vet att de skall vara tillsammans för alltid.

Nu är det kört. Så är det bara. Kört kört kört körtkörtkörtkörtkörtkörtkört!!!

"Ja men du kan ju få hjälp med det här vet du"
å vem fan skall hjälpa mig med detta?

Sakta sjukner stenen. Den liksom svävar ned mot botten, men än är det mycket kvar. Den skall långt. Den vet det men är ändå rädd, vad finns långt där nere? Är det bara evigt mörker. Stenen börjar tänka. Vad har jag gjort för att hamna här? Om inte annat så borde alla som har trampat på mig hamna här. Ju mer den tänkte ju snabbare sjönk den, för vad väger väl tyngre än sorg? Aldrig fick den vara älskad och aldrig fick den uppleva ljus. Bara kyla och hårdhet.

Men så skimtade ett glimmande ljussken i allt det grå/svarta. Det blinkade i alla regnbågens vackra färger. Snart gled den förbi en port, där stod en så vacker varelse att den inte gick att beskriva med ord. Den talade till stenen men en ljuvligt berusande röst "du skall inte längre än så här. Kom med mig till paradiset lilla sten, det har du förtjänat."

Stenen blev upprymd men samtidigt kunde den inte låta bli att undra vad den hade gjort för att förtjäna sådan lycka? Varelsen visade honom till en stor sal med alla möjliga sortens varelser, djur och människor. Väggarna var prydda med vackra tavlor. Motiven rörde sig precis som i verkligheten, blommorna svajade i vinden, korna betade av det gröna gräset och kattungarna lekte i solen. Allt var så ljust, som skinande guld, gnistrande silver och diamantglansen låg över hela salen.

Alla i salen välkommnar stenen och den tog mot till sig och frågade, vad har jag gjort i livet som har varit så fantastiskt att ja är värdig en plats i paradiset? Den vackra portvakten tittade på den och svarade " Lilla sten, alla är värda ljus och kärlek "

Yla vettja.

Öppnar ögonen och ser bara vatten. Stänger ögonen och hör bara vatten. Det finns inget vatten här. Det är en illusion. En tanke. Eller? Drar in luft i lungorna men sväljer bara vatten. Då. Kommer paniken. Vart är jag och varför är jag här?

Vaknar och går på vägen precis som vanligt. På väg mot en vanlig dag. Men om jag stänger ögonen ser jag bara vatten.

Holy fuck shit va de ja.

Hur skall detta gå?


Jag tänkte... Att om jag tog bilden med min kära häst och R2 på som bakgrund på datorn så skulle jag inte ha sån hemlängtan. Det var fel. Å så feeeeel!

Jag vill hem....


Men nog gnäll för en dag.

Hur mycket jag än tänker
Så finns det alltid nåt som sänker.

Om jag trampar fel en enda gång
Sjunger sekundens sista sång.

Säg mig nu, ett sista ord
Kan du stå för detta mord?

Har jag gjort dig all den orätt?
Säg mig då på vilket sätt.

Inte kan jag ens förstå
Hur hur du skulle kunna gå.

Lämna mig ensam. Mörker.

Gå när jag behövde dig som mest. Så kallt.

Jag är inte så stark. Jag klarar inte att betala. Inte den. Inte nu. Kanske förr. Kankse sen.

Jag ser dig, ser dig som du är. Dina bländande ögon som jag aldrig har förstått. Som jag alltid har undrat över. Så vackra. Men ack så farliga. Varför?

Sån förtvivlan. Sån rädsla. Kan du inte prata med mig? Kan du inte berätta. Säg vad jag gjorde för fel?

Förtvivlan blir till sinne.
Rädsla blir till en vägg. Skall inte du skall inte jag. Inga tårar inga ögonblick. Bara jag. Bara den jag är, fångad i ett rum. Ett rum jag har byggt själv. Av mig. Om mig. Men du kommer inte igenom.

Aldrig. Någonsinn.

Så vita skarpa tänder. Så iskalla ögon. Så tomt utan. Något kom in. En svag saknad. En liten önskan om att du inte skall ge upp. Att du skall säga att det kommer ordna sig. Sätta mig ned. Men hur skall jag kunna säga det till dig? Hur skall jag få mig själv att säga så till dig?

Det kommer ordna sig. De svek och besvikelser som var måste ge vika, så jag kan låta dig få plats. När jag vet skillnaden på dröm och verkligehet.

Det var aldrig ditt fel.

Ibland M är du kanske lite för käck.

Min näsa dog i går. Den har inte återuppstått än heller. Så då var frågan... Var det Ronnys fel att den dog för att han kittla min eller var det mitt fel för att jag krocka med hans stålmannen ögonbryn?

Någon som kan svara på det så att jag kan slå nån för det gör ont som in i @*#%!!!

<3

Jag är tjock. Jag har en tjock personlighet.

Den äter upp allt i sin närhet och dödar er alla!

Men frukta ej, för jag spottar åter ut dej.

Kan bero på att du smakar bajja-majja.

Eller så är det för att jag är mätt.

Jag har syndat... Vis fel ere? Mitt.


Men jag har en sak jag måste få dela med mig till hela världen. Jag har hittat en ny älskad sak. Den heter TP och är så jävla het!!! Älskar dig!

Nej.. Det där var inte alls misstolk. Men om något är oklart så får de bara ta kontakt.

Jag hade en idé. (som inte tål att provas igen) Nämligen att jag skulle kunna flyga om jag bara hoppa från trappan. Av någon anledning tänkte i det ögonblicket att just den här trappan är speciell... Vilket var delvis rätt för det gjorde speciellt ont när jag landa på nedersta trappsteget.

Alltså... Jag kunde inte flyga nu heller, och mest troligt tar det ett tag innan jag försöker igen og.

En annan sak som jag kom i underfund med var att mina tår tycker att min häst borde banta lite. Det var några kilon som helt enkelt mosade alla mina förhoppningar om att kunna gå normalt mer den dagen.




Sen var det ju det här med socialenheter. Jag har ett litet klagomål på den punkten.
Om jag etablerar en social enhet beslutar sig o överhuvud för att det är dags att flytta ännu längre ut i skogen så att M verkligen inte skall kunna träffa folk på helgerna. Wtf? Vart ligger logiken i det?

Om hon fick välja skulle hon väl flytta till en egen planet där hon fick bo helt själv. Men det behöver ju inte betyda att jag vill vara totalt isolerad.
Suck... Det måste vara något som händer i vuxen ålder.
Kontrollbehov.