Riktigt namn:
Clarence Civilstatus:
Letar
Läggning:
Straight
Intresse:
Kreativitet
Bor:
I skogen
Politik:
Vänster
Dricker:
Te
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Galen
Medlem sedan:
2009-05-09
Jag älskar att skriva.
Det är min hobby, mitt sätt att vara kreativ och att få ur mig saker. Att tömma skallen är ibland det bästa som finns.
Men vissa saker ska inte skrivas. Ibland så måste man viska, prata eller skrika. Tillsammans med ensamheten eller med ögonen djupt borrade in i någon annans, det spelar ingen roll. Inte förren orden blir verkliga.
Vad är det jag håller på med egentligen? Ingenting! Och det skulle vara svaret på allt?
Vad är det för mening med att argumentera med sig själv när man vet att allt kommer att gå ut helvete ändå? När sekunderna sakta springer förbi utanför mitt fönster, och jag kan inte göra annat än att sitta där och se på.
Det går sakta neråt. För varje misstag jag gör så dyker jag. Jag kan inte andas, och varje gång jag når ytan igen så tar jag ett andetag, något mindre än förra gången, och dyker igen.
Jag delar det jag minns. Fragment av mina egna tankar. Vad tjänar det till? När inte ens jag förstår, vem ska då tolka åt mig?
Jag är helt förälskad i kvällar. Men denna förkärlek är allt för melankolisk för mig. Det är ensamheten som är värst.
Ska jag bara sitta och vänta? Ska jag springa ut och jaga efter de förlorade sekunderna?
Time Succumbs To The Rythm Of A Slowly Fading Pulse
Varje gång jag hör dem så återupptäcker jag dem. Det är en så enorm skillnad på att höra dem i hörlurar och i högtalare. Jag blev riktigt överraskad första gången.
Jag vet inte varför jag skriver så uppenbara saker. Jag har väl tråkigt igen :)
Varför är alltid jag den som drabbas?
Jag är ju visserligen huvudpersonen i filmen om mig, så det är väl klart att det händer saker, men varför kan jag inte bara få vara en bikarktär ibland?