Time Keeps On Pulling The Seconds Away

Vad är det jag håller på med egentligen? Ingenting! Och det skulle vara svaret på allt?
Vad är det för mening med att argumentera med sig själv när man vet att allt kommer att gå ut helvete ändå? När sekunderna sakta springer förbi utanför mitt fönster, och jag kan inte göra annat än att sitta där och se på.
Det går sakta neråt. För varje misstag jag gör så dyker jag. Jag kan inte andas, och varje gång jag når ytan igen så tar jag ett andetag, något mindre än förra gången, och dyker igen.
Jag delar det jag minns. Fragment av mina egna tankar. Vad tjänar det till? När inte ens jag förstår, vem ska då tolka åt mig?
Jag är helt förälskad i kvällar. Men denna förkärlek är allt för melankolisk för mig. Det är ensamheten som är värst.
Ska jag bara sitta och vänta? Ska jag springa ut och jaga efter de förlorade sekunderna?

Time Succumbs To The Rythm Of A Slowly Fading Pulse