sapiosexuals blogg

Låten som lyssnats ihjäl de senaste dagarna;


En handling kan förändra allt. Under loppet av en timme kan allt runtom dig vara uppochner. Allt hade varit hur bra som helst för, sedan slår det ner som ett slag från ingenstans. Finns inget svar. Bara idioti och egoism.
Det sätts på en offerkofta på personen som förstört i princip allt, nu och för framtiden, och sedan blir resten kvarlämnade utan någonting. Inga svar, ingen som erbjuder sig eller ens hör av sig. Släktingarna ställer sig på den andra sidan, och lämnar oss kvar när det är vi som blivit utsatta för skiten. Det blir personen som orsakat all skit som får hjälp och omtanke. Jag förstår inte det. Hur är det logiskt? Det är vi som blir kvarlämnade, ensamma, för att ta hand om oss själva, medan han är på en plats där han blir omhändertagen, får allt serverat och samtidigt får lov att behålla offerkoftan på. Det är ju självklart han som det är synd om. Det är ju självklart det är han som man ska ta hand om och tycka synd om.
Men, oss då? Vem tar hand om barnen som gråter och frågar? Vem erbjuder oss något? Ingen. Inte ens släktingar kan höra av sig. Istället tar de hand om honom.

You don't know how you've betrayed me,
and somehow you've got everybody fooled.

Without the mask, where will you hide?
Can't find yourself, lost in your lie

Tagit och ritat lite även idag;

Varit kreativ idag.
Sjuktligt nöjd, faktiskt.

Gjorde min första gif ikväll

Hittade min saknade regnbågsmössa under sängen och undrar varför jag inte använt den under vintern, istället för min tråkigt gråa. Nu har den i alla fall åkt på igen, och på vägen till skolan syns man ju verkligen.

Jag har nyligen lagt på luren, efter att ha pratat med pappan till killen som.. gjorde något ganska otrevligt mot mig, samt 12 andra tjejer(+ stort mörkertal), varav en var en vän till mig. Om ni bor i Malmö och läst om en man som gör otrevliga saker på bussen, så vet ni vad jag snackar om, (har en hel vägg med artiklar om det).

I alla fall. Snackade i typ 12 minuter om anledningarna till att killen gjort som han gjort, att han har psykiskt sjukdom, är väldigt ensam osvosv, vilket jag dock redan var ganska medveten om. Jag förklarade att jag gärna skulle vilja träffa killen, för att låta honom ha någon att prata med, utan att bli dömd, samtidigt som jag kan berätta om hur man mår efter att han.. gjort vad han gör, helt enkelt. Jag har länge tänkt på detta, men tankarna har blivit fler och starkare runt ämnet, vilket gjort att jag knappt kunnat ha någon fokus på annat. Men idag, efter att ha letat som en idiot efter hans föräldrars nummer, hittade jag numret och ringde dem. Hjärtat satt nästan i halsen när de hälsade, men efter att jag fått förklara varför jag ringt dem, gick det rätt bra. Vi kunde snacka utan problem, och jag talade om för dem att jag gärna velat träffa deras son, t.ex över en fika eller liknande, bara han och jag. Då kan han inte rymma ifrån situationen heller, vilket är precis vad jag vill. Jag vill snacka ordentligt med honom och låta honom få tillit till mig, och låta honom tala ut ordentligt med mig, samtidigt som jag kan få honom att förstå vad han utsätter en för.

Jag är så sjukt lättad. Jag vet att det är så.. ologiskt, eller något, för de flesta, men för mig är detta en sådan lättnad. Alla dömer honom för vad han gjorde, och visst gjorde även jag det under tiden jag gick igenom helvetet. Men nu efter, förstår jag att han bara är så sjukt ensam, och det är där jag vill stiga in. Jag vill finnas där, och samtidigt låta mig själv vara medveten om att han inte rör någon annan.

Nu väntar jag bara på ett samtal tillbaka, med svar på om killen går med på att träffas, vilket jag verkligen hoppas. Jag vill hjälpa honom och vara där. Jag vill känna att jag är till hjälp.

Inatt, då kommer jag sova bra.

Min familj, jag har inte ens ord nog för att beskriva den.

Jag har letat efter min favorittröja ett bra tag nu, och ser den idag på vår granne(ett par år yngre). Jo, då har den hamnat hos min kära mamma, som sedan gett bort den. Min favorittröja, som jag älskade sedan jag såg den, och som jag saknat ett bra tag nu. Den sitter på en 12-åring, och 12-åringen sitter just nu i vår soffa där nere. Jag blev så arg att jag började tåra i ögonen, så jag drog upp på rummet och satte på hörlurar.

Jag är så jävla förbannad.

Jag kommer säkert att skratta åt detta i morgon, men just nu vill jag bara slå något.

Jag vill så gärna göra precis vad jag inte får göra. Jag vill ta risken, jag är medveten om vad som händer om jag gör det. Men, det är ändå precis det som jag vill göra. Att gå emot. Jag tror att det hade hjälpt mig att släppa loss och få bort tankarna. Men det är ologiskt, till och med för att vara jag. Men vad gör man, tar man risken, eller låter man bli och ser när dagarna går förbi och bara hoppas att någon annan gör något åt det? Jag flippar snart ut. Jag måste ta ut min energi på något annat.

wtfc0re