Sobielishes blogg

Önskar mitt liv var som en film att man träffa den man är menad att vara med och allt är underbart. Men sånt händer bara i filmer tydligen, för i verkligheten så är det bara en massa heart break. Vissa säger att livet är som en dans på rosor och vissa håller inte med. Men jag gör det för ibland pricka man taggarna som sårar oss. Man kan alltid hoppas att man missa taggarna men man kan aldrig undvika dom för alltid. Hoppet är som ett timglas tycker jag för till slut så tar tiden slut. Jag känner att jag är inne på sista sandkornen och snart är det sista hopp jag har kvar slut.

Inte sett dom sen 07 vill fan se dom igen.

6/8 i kungsträdården
7/9 i stockholm globe arena
9/9 på close-up båten

Dom spelar 3 gånger i Sthlm detta år fan man MÅSTE se dom minst en gång. Men har fan ingen och gå med >_<

Hur kommer det sig att alltid då man hitta en person som man gillar mer än vän alltid ska bo så långt bort? Jag mena varför hittar man aldrig folk nära en? Eller händer detta bara mig? Man hittar alltid folk liksom 40 mil bort å längre, inte roligt direkt :P Jag önskar jag kan hitta nån som bor lite närmre :P

Ja jag är ytlig då de kommer till mitt utseende. Less jag blir alla kan fixa sitt hår å få det som dom vill för mig går de inge bra för >_< Asså jag skulle behöva en flickvän som kan fixa mitt hår :D

Min handläggare ringde för en liten stund sen och berätta att jag hade fått praktik på barista i sundsvall. Jag är fan nervös över detta känns verkligen inte som om jag kommer att klara av det och sen få ett jobb där.

Är det bara jag som stör mig på alla små ungar som alltid skriver i forum och hela tiden om det är normalt allt inte fått mycket könshår och att snoppen är inte så stor eller brösten är för små? Dom flesta är liksom 14 år som klagar, är verkligen ungdomen så dumma som inte inser att dom är ung och allt sånt kommer med åldern? Jag mena kom igen tjejer för små bröst >_< Vem fan bryr sig liksom, jag är glad om brösten inte är för stor hellre små då. Sen detta tjat om könshår, killar inse ingen bryr sig om sånt längre typ alla rakar sig nu ju >_< Jag vet inte hur många såna här trådar om såna här frågor. Är det bara jag som inte bryr mig om bröststorleken och om de är rakat eller inte?

Ja nu har man planerat för en ny tattoo ^^ Ska in imorn och snacka med dom på studion om dom kan pussla ihop min idé och sen höra om pris :)

INGEN MÅSTE LÄSA DETTA, JAG BEHÖVDE BARA FÅ SKRIVA AV MIG!!!!

Jag har så mycket kärlek att ge men ingen att ge den till, jag känner ett så stort hål i mitt hjärta & liv. Jag behöver nån vid min sida och få känna kärlek nåt som håller mig kvar. Jag mår inte nå bra och jag vet inte om jag verkligen ska ha nån och dela mitt liv med. Jag vill inte förstöra nåns liv som jag har gjort med mitt eget. Jag vet att det finns en tjej där ute eller jag hoppas det allt man har nu och leva på är hoppet. Men ett hopp räcker inte hur långt som helst tyvär jag ser inte nå ljus i denna mörka tunnel. Kärlek är en underbar sak men den kan även vara svår men inget man vill leva utan. Men känns inte som om jag kommer klara av att chansa på ett nytt förhållande igen efter alla gånger jag har blivit sårad. Jag ser folk som är kära och dom är så lyckliga med varandra. Jag saknar den känslan av nån vid min sida som älskar mig som ger mig en anledning till att leva för man känner sig behövd. Men då man inte kan känna att nån behöver en så försvinner livs luften. Jag känner mig i vägen vart jag än är känner mig alltid utanför överallt. Jag känner så bland vänner och i min egen familj, ingen bryr sig om hur jag mår i min familj. Jag kan inte minnas när nån i min familj ville att jag skulle hitta på nåt med dom, dom klarar sig bra utan mig så varför ska jag ens stanna kvar här nära dom? Jag vill bara lämna allt å alla och bara dra och inte säga ett ord till nån. Varför skulle dom sakna mig? Det är som om dom inte ens märker att jag är här så dom lär inte märka att jag är borta. Vem vet allt kanske löser sig, men har det inte gjort det hittills varför skulle de göra de sen? Folk kan fråga hur jag mår och jag säger att det är bra, för de är min skit jag bär på och ingen annan ska behöva dras med det. Dom har säkert egna problem och ta hand om så dom behöver inte tänka på mina medans inte rättvist mot nån. Jag kan ge falska leenden bara för ingen ska se sorgen inom mig jag vill inte verka svag men det är svårt. Det man inte dör av gör en starkare säger dom, men jag känner mig inte starkare direkt. Jag har mått dåligt i 14 år nu och det blir inte bättre jag vet inte vad jag ska göra längre. Dom säger att det finns en för alla där ute men lätt att hitta nån bland alla miljarder människor som jag ska vara med. Jag vet inte hur jag har klarat mig så här länge, men frågan är hur länge till klarar jag mig? Tänk vad en person kan göra, en person kan göra så man mår så mycket bättre. Jag saknar den tid då man hade nån som sa att dom älskar mig och att jag betyder allt för dom. Man fick höra att dom skulle aldrig lämna mig men jag var dum och trodde på det, och nu får jag stå mitt kast. Folk förändras alla gör det även jag, tänk om man kunde åka tillbaka i tiden och ändra på allt mitt liv skulle vara så mycket bättre nu tror jag. Minnen finns överallt om allt som hänt mig vart än jag kollar. Så hur ska man kunna glömma och gå vidare då allt tar en tillbaka till det förflutna? Ibland är det lätt att hjälpa folk och ge dom råd men då det kommer till att hjälpa en själv så funkar inga tips man har gett andra. Varför ska det vara så mycket lättare att hjälpa andra men inte sig själv? Man vill så mycket men så lite man kan göra, man få ta en dag i taget men inte så lätt. Jag har klarat mig längre än vad jag har trott hur vet jag inte. För lite mer än ett år sen var jag redo att ge upp mitt liv jag satt där varje dag i 3 veckor med en kniv i min hand jag var verkligen nere på botten men jag fegade ur jag klarade inte att avsluta allt. Jag önskar jag hade det då hade jag sluppit all smärta idag, man gör många misstag i ens liv och man får ta lärdom av dom och man måste se den ljusa sidan i allt men jag ser bara mörker.

Satt och kolla på serien titus, och i det avsnitt jag nyss såg så handlade det om att vara gay. Så fick man veta vad som hände denna kille. Jag är osäker om jag hade hört detta förut. Den här killen Matthew Shepard var gay och då var det några killar som hängde upp han och misshandla han till döds och råna han och skit. Asså vafan, vem ger såna som er rätt till att göra en sådan sak? Det är inget fel på dom som är gay. Ni som hatar dom som är gay der är er det är fel på. Det är ni som är störda, ni hatar dom som är gay helt utan anledning. Vad har dom gjort mot er? Allvarligt man kidnappar inte nån och misshandla dom till döds för att dom är gay. Jag hatar fan denna värld så himla mycket. Nu lär alla tro att jag är gay pga detta. Nej, jag är inte gay och om jag skulle ha varit det så skulle jag säga det direkt. Jag tycker bara detta är så fel. Jag tycker ni som hatar dom som är gay de är er man ska misshandla till döds. Ok, jag tycker inte att man ska misshandla folk alls, men jag blir så jävla less på hur folk beter sig. Att folk inte har nån respekt alls. Ni som vill läsa om denna hemska sak kolla in denna länk då.

http://en.wikipedia.org/wiki/Matthew_Shepard

Ja igår bokade jag biljett ner till Sthlm, åker den 15:e. Ska åka ner och träffa min sötnos längtar som fan! Kommer bli awesome vi lär ligga och mysa en massa och kolla på film. Kommer bli en bra helg. Enda som suger är vell att man ska kliva upp typ 05:00 för å göra sig klar och och sen ta en buss till stan å sen får man vänta typ en halvtimme i kylan innan bussen från S-vall till Sthlm åker hehe. Men en norrlänning som mej kommer tåla det haha.