Mina känslor

INGEN MÅSTE LÄSA DETTA, JAG BEHÖVDE BARA FÅ SKRIVA AV MIG!!!!

Jag har så mycket kärlek att ge men ingen att ge den till, jag känner ett så stort hål i mitt hjärta & liv. Jag behöver nån vid min sida och få känna kärlek nåt som håller mig kvar. Jag mår inte nå bra och jag vet inte om jag verkligen ska ha nån och dela mitt liv med. Jag vill inte förstöra nåns liv som jag har gjort med mitt eget. Jag vet att det finns en tjej där ute eller jag hoppas det allt man har nu och leva på är hoppet. Men ett hopp räcker inte hur långt som helst tyvär jag ser inte nå ljus i denna mörka tunnel. Kärlek är en underbar sak men den kan även vara svår men inget man vill leva utan. Men känns inte som om jag kommer klara av att chansa på ett nytt förhållande igen efter alla gånger jag har blivit sårad. Jag ser folk som är kära och dom är så lyckliga med varandra. Jag saknar den känslan av nån vid min sida som älskar mig som ger mig en anledning till att leva för man känner sig behövd. Men då man inte kan känna att nån behöver en så försvinner livs luften. Jag känner mig i vägen vart jag än är känner mig alltid utanför överallt. Jag känner så bland vänner och i min egen familj, ingen bryr sig om hur jag mår i min familj. Jag kan inte minnas när nån i min familj ville att jag skulle hitta på nåt med dom, dom klarar sig bra utan mig så varför ska jag ens stanna kvar här nära dom? Jag vill bara lämna allt å alla och bara dra och inte säga ett ord till nån. Varför skulle dom sakna mig? Det är som om dom inte ens märker att jag är här så dom lär inte märka att jag är borta. Vem vet allt kanske löser sig, men har det inte gjort det hittills varför skulle de göra de sen? Folk kan fråga hur jag mår och jag säger att det är bra, för de är min skit jag bär på och ingen annan ska behöva dras med det. Dom har säkert egna problem och ta hand om så dom behöver inte tänka på mina medans inte rättvist mot nån. Jag kan ge falska leenden bara för ingen ska se sorgen inom mig jag vill inte verka svag men det är svårt. Det man inte dör av gör en starkare säger dom, men jag känner mig inte starkare direkt. Jag har mått dåligt i 14 år nu och det blir inte bättre jag vet inte vad jag ska göra längre. Dom säger att det finns en för alla där ute men lätt att hitta nån bland alla miljarder människor som jag ska vara med. Jag vet inte hur jag har klarat mig så här länge, men frågan är hur länge till klarar jag mig? Tänk vad en person kan göra, en person kan göra så man mår så mycket bättre. Jag saknar den tid då man hade nån som sa att dom älskar mig och att jag betyder allt för dom. Man fick höra att dom skulle aldrig lämna mig men jag var dum och trodde på det, och nu får jag stå mitt kast. Folk förändras alla gör det även jag, tänk om man kunde åka tillbaka i tiden och ändra på allt mitt liv skulle vara så mycket bättre nu tror jag. Minnen finns överallt om allt som hänt mig vart än jag kollar. Så hur ska man kunna glömma och gå vidare då allt tar en tillbaka till det förflutna? Ibland är det lätt att hjälpa folk och ge dom råd men då det kommer till att hjälpa en själv så funkar inga tips man har gett andra. Varför ska det vara så mycket lättare att hjälpa andra men inte sig själv? Man vill så mycket men så lite man kan göra, man få ta en dag i taget men inte så lätt. Jag har klarat mig längre än vad jag har trott hur vet jag inte. För lite mer än ett år sen var jag redo att ge upp mitt liv jag satt där varje dag i 3 veckor med en kniv i min hand jag var verkligen nere på botten men jag fegade ur jag klarade inte att avsluta allt. Jag önskar jag hade det då hade jag sluppit all smärta idag, man gör många misstag i ens liv och man får ta lärdom av dom och man måste se den ljusa sidan i allt men jag ser bara mörker.