MoonlightSonatas blogg

Jag avskyr min oförmåga att plugga Naturkunskap. Jag ska göra chokladpudding. Sen köra intervaller med att läsa på skiten och gråta med min pudding i hand.

Känner att rubriken får tala för sig själv. Tror och hoppas att detta blir mitt sista inlägg om "allt" här.
Det är inte okej av mig, vet att du läser. Vet inte hur det känns att läsa. Men det är elakt av mig.
Kan inte ens möta din blick utan att jag känner mig som ett vrak efteråt....
Im sorry. No more. Lär radera alla inlägg också. Jävla Ec. Fucking skriv på ett papper please.

plugga naturkunskap. Hatar det nog mer än vad jag hatar allt de här.

Har fått uppgift att sjunga denna låt. Älskar den. Texten <3

My moon, my man
So changeable and
Such a loveable lamb to me

My care, my coat
Leave on a high note
There's nowhere to go but on

Heart on my sleeve
Not where it should be
The song's out of key again

My moon's white face
What day and what phase
It's the calendar page again

Take it slow
Take it easy on me
And she'd some light
Shed some light on me please
Take it slow
Take it easy on me
And she'd some light
Shed some light on me please

My moon and me
Not as good as we've been
It's the dirtiest clean I know

My care, my coat
Leave on a high note
There's nowhere to go
There's nowhere to go

Har funnit mitt dröm sommarjobb. Ok.
Två major faktorer som måste fixas innan jag ens kan söka jobbet. Ok.
Önskar jag kunde prata med dig om de, helvete vad du trodde på mig. Ok.
Blev precis sentimental, time for bed. Ok.
Kommer bli suicidal om jag inte lyckas med åtminstone denna del av mitt liv. Ok.
Elna here, Over and out. Ok.
Natti. Ok.

Fick precis en vän att gråta med mina skrivna ord. Självklart skrevs det som kärlek. Hur vackert det är.
Ibland får jag till det med mina ord. Men jag menade varenda ord. Kärlek är vackert. Hur ont det än gör.
"Det är orättvist, att se något så fint förstöras av världen" - Det sa inte jag men kunde inte sagt det bättre själv.

Nej. Jag ska inte fucking gå på den. Och NEJ. De två "alternativ" jag har är:
1. En kille jag höll på med som 15 åring, som verkligen ALDRIG dyker upp. + så är han ful.
2. En klasskamrat som är en stenhård Djurgårdare som råkar ha samma namn som kandidat numero uno. + så är han ful.
3. Gå med en kompis. I´m sorry. Men så sorglig tänker jag inte vara.

Ja. Jag vill fucking gå. Jag vill att alla ska börja gråta blod när dom ser hur jävla snygg jag är i klänning.
Jag ville vara jävla fitt Askungen för en skitdag och få ont i kinderna så mycket som man ler. Men jag är inte desperat.
jag vill varken se eller höra ett ord om den jävla skitbalen. Vilken fantastisk tur då att de som arrangerar skiten går i min klass. Jippie kay Yey. Ska åka bort då. Och nu skiter jag i vilka som läser detta fullständigt.
Insett att ett normalt liv med normala händelser aldrig kommer existera för mig så lika bra att acceptera and move on. Men nu, just nu. Är jag pissetrött på Den dagen och ALLT O ALLA (Förlåt Emma, Henke, Erik och Emma. Men så är det ) som har med den att göra.
Fucking apeshit.

Skriver en Novell..valfritt ämne. Jag väljer att skriva om människor vars själar blir tagna och borttappade och hur en person försöker rädda den andra personens själ. Någon dör.
Försöker inte säga att jag drar en parallell sentimental version av mitt liv. But still. Man måste väl ändå vara lite skadad för att ens fantasi eller inspiration inte har något ljus i mörkret...
Ljus i mörkret. I used to be. Klarar inte av dom orden nu.

Nee ska sluta spamma denna blogg som ett emo. Har en läxa att skriva.

Det är kanske svårt eller rättare sagt omöjligt att tro om mig. Men från första klass till nian, ansågs jag vara en pluggis. Vilket jag verkligen inte var, gjorde allt dagen innan och det gick skitbra!
Dock funkar detta inte om man går på gymnasiet, speciellt inte om man läser Samhäll - som jag nu råkar göra.
MEN DETTA ÄR INTE POÄNGEN JAG FÖRSÖKTE KOMMA FRAM TILL. Faktiskt.
Skulle säga att jag fortfarande gör så. Har tyvärr ett liv (atleast I had) så plugga gör jag endast vid två tillfällen.
1. När det är crunchtime och jag MÅSTE plugga.
2. När jag behöver rensa alternativt distrahera mina tankar från saker.
Atm råkar jag vara Fegis X2000.

Nu gäller båda punkterna, så hey ho let´s go.

Om det är slump eller ren otur. Det vet jag inte
Om världen eller ödet försöker fläta våra vägar tillsammans igen, kan de sluta.
Jag ser dig mer än någonsin, även när du inte är där.
Jag vet redan att det här är fel. Att vi inte yttrar ord, att vi inte byter blickar. Att vi inte finns för varandra.
Men jag kan inte göra mer, jag vet inte vilka ord eller handlingar jag ska använda för att ställa allt rätta.

Kalla mig sorglig. Patetisk. För att jag släppte in dig så mycket. För att jag blottade varje smula av min själ och lät dig älska den. Och föll så hårt. För att jag inte vill resa på mig och se att du inte står där och tar emot nästa gång.
Vet inte ens hur du känner. Om det här var det bästa som hänt, om du går längs gatorna och tänker på annat. Om jag bara kommer vara ett minne, trots alla löften.
Nu är jag livrädd. på riktigt, hopplöst livrädd.

Denna konstanta knytnäve som slår mig i magen, slår ut min förmåga att andas.
Detta hopp om att en dag komma in i mitt hem och se dig sova på soffan.
Dessa oändliga tårar som faller för det vackra förflutna vi delade.
Den enda tanke i mitt huvud som skriker att det var ett misstag.

Slängt in allt i garderoben. Förutom Mr. Dumbo. Och penisen. och post-it lappen med ett failat hjärta i en parentes.
Vi som skulle se på stjärnorna i öknen.
Jag vet inte vad dina tankar talar om när mörkret faller. När jag sluter ögonen ser jag de vi va, de vi skulle bli.
När jag öppnar dom igen är allt tomt.

btw. Skiter i vilka som läser detta. Här är mitt hörn av ärlighet. ni ser mig le, ni är så lättlurade.