sapiosexuals blogg

Ganska.. trevligt när man får reda på att ens ex ska i fängelse i 14-22 månader pg.a "umgänge med underåriga", eller våldtäkt som han fälldes för(fick höra massa historier om vad som hände och inte, och vet ännu inte idag hur historien är). Visste om det när vi var tillsammans, men.. vet inte ens vad jag kan komma med för bortförklaringar om det längre. Trodde, eftersom att han sa att han var oskyldig och för att jag älskade och litade på honom, att han nog inte skulle få något straff. Och han har ju inte fått något på över 1 år nu. Men, jodå, nu så.

Känns ändå ganska skönt, med tanke på att man inte har något förtroende för rättssystemet längre, att han faktiskt åker dit och får ett straff. Känns dock kanske stört att man trodde på allt, och faktiskt på något sätt fortfarande gör(i alla fall en bit av det), och att man varit tillsammans med någon ska avtjäna ett nästan 2 års långt fängelsestraff, och att man visste om det under tiden. Kan.. inte ens greppa det. Hah, wow.

Hade precis hunnit sätta mig på toa då Amanda börjar skrika att jag skulle komma, och det skulle vara snabbt som fan. Hon skrek i ren panik och sa till att jag skulle skynda mig snabbt som fan. "DÖDA DEN, DEN RÖR SIG!!" hör jag medan jag springer till hennes rum. Tänkte att det måste vara en stor jävla spindel, med tanke på paniken som hon verkade ha."DÄR!" skriker hon och pekar på detta lilla krypet.

Tur att hon har någon som kan hantera dessa allvarliga situationerna.



"Den var för fan inte liten, den var skitstor!"

HAHAHA, fick fan B i danska. Orkar inte ens. Vi har typ.. spelat bingo på lektionerna och haft fyra läxor/"prov" + NP gick på mindre än 10 minuter/del. Jag kan typ.. ingenting >: Kan läsa och tala, men skriva kan jag ju fan inte. Knappt tala, om det inte är text som man läser av. HAHA, och ändå fick jag B. Wow.

Roliga saker har börjat hända mig. Förra veckan stod jag och blundade, väntande på bussen som skulle ta mig hem. När jag står där blir jag petad i magen och det första jag misstänker är att det är en vän, men när jag öppnar ögonen är det en främmande tant som petat på mig. Hon säger "Ha-ha-a, du står inte och sover va?" sen går hon vidare, utan att säga något mer.

Idag, när jag kom cyklande till skolan ställde sig en man, som såg lite frågande ut, i vägen för mig. När jag stannat cykeln frågade han vilken dag det är och jag svarade att det är torsdag idag, sedan fortsätter han med att säga att jag är väldigt vacker på morgonen. Han frågar mig sedan om han kan få en kram, och jag säger att han självklart kan få det. När jag då ger honom en kram tar han även tillfället i akt och ger mig en ordentlig, smaskig, kyss på kinden, sedan tackade han och gick han vidare.

är glass på morgonen.

Idag, när vi snackade om betyg, fick jag höra "du har det så soft, har alltid saker gjort och allt" av kille i klassen. Jag ville bara skratta. Jag, har det soft? De antar att man kan allting, utan att anstränga sig. Fick förklara att jag lägger mellan 4-7 timmar om dagen på läxor, beroende på hur mycket man gör ena dagen osv., för att få betygen som jag har. Och ändå är jag knappt nöjd(hah). Man kanske får bra betyg i slutändan, men soft har jag det verkligen inte. Inget socialt liv alls, typ, förutom med Amanda. Och även med henne pluggar jag. All min tid läggs på skolan. Är aldrig ute med vänner, för läxorna kommer före. Skolan prioriteras högst på listan, resten kommer därefter.

Men, jag har ju det soft.

Cyklade till skolan idag med hjul som knappt hade någon luft i. Hade ju självklart glömt pumpen i skolan, så fick cykla en 1.5, väldigt trög, mil. Sedan, när man väl kom till skolan skulle man ha Open Book-test i Juridik. Kan jag juridik? Nej. Såklart är det det enda ämnet som jag har riktigt problem med. Gick det bra på testet? Nej. Jag ville bara gråta och skrika rätt ut. Därefter var jag bara rent förbannad och besviken, för jag förstår inte varför jag har problem med just det ämnet. Av någon anledning får jag inte in det i huvudet. Får panik på det. När jag då är som mest förbannad tar jag en titt på mobilen, och då har den typ 5 % batteri kvar, trots att den precis var fulladdad. Självklart ska också mobilen flippa ur och dö, från ingenstans, så nu kommer jag inte att ha musik att lyssna på när jag ska cykla hem, efter denna 8-timmars skoldag. Älskar livet så jävla mycket idag.

Vi tävlade nyss i en tävling där man skulle skriva något finurligt om en butik för att vinna, och.. well.. guess what?

Varje gång som du kommer tillbaka ger jag ännu en chans. Jag tar emot din förlåtelse och hoppas på att du ska ändra dig, eller åtminstone försöka. I början verkar det som att du gjort en förändring och jag är lycklig över att trots allt ha dig i mitt liv. Sedan går det tillbaka till detsamma, till samma gamla du. Samma gamla du som aldrig verkat bry dig, trots att du säger att du gör. Samma gamla du som spenderade mer tid på gymmet eller med dina vänner när vi var hos dig, varannan helg. Inte ens då kunde du vara med oss. Vi satt på våra rum, framför datornerna, och på lördagarna fick vi lite pengar att handla godis. Thats it, med inslag av bio eller Laserdome då och då, då du inte ens var med och spelade. Det var jag och lillebror som spelade och hade kul, utan dig. För då var du antingen på gymmet eller iväg på ärenden, som var viktigare än oss. Varje gång.

Man fick inte särskilt ofta höra något bra komma från din mun heller, och när det väl gjorde så tog man inte åt sig. Ett bra ord då och då kunde inte överrösta allt det dåliga som sagts. Självkänslan gick ner mer och mer, år efter år och du gjorde mig sjuk. Sjuk psykiskt och fysiskt. Jag försökte vara god nog, men det räckte aldrig till. När du sa att du älskade en sa man att man älskade dig med, fast utan att mena det. Visst fanns det gånger då man kände att man älskade dig, men det var inte särskilt ofta, för du gav oss inte tillfället. Jag inbillade mig dock att jag älskade dig, för det var väl enklast. Jag kanske trivdes rätt bra ett tag, vid de lugna dagarna som du hade, men annars var det bara hemskt. Det var som att gå kring minor som när som helst skulle kunna explodera. Tog man det minsta felsteg påpekades det, gång på gång. Man fick aldrig känna sig bra nog.

Jag bröt upp kontakten med dig samma dag som jag varit på rättegång, och du inte ens hade hört av dig. På den värsta dagen i mitt liv hörde du inte ens av dig. Det hade byggts upp av att varje gång vi var hos hade slutat i gråt och skrik, bråk och panik. Jag kommer ihåg den gången som du och tjejen bråkade och hon slog till dig. Jag gick och grät, men ville bara gå fram och smälla till henne. Jag ville skydda dig, även om jag mycket väl visste att du kunde det själv. Varje helg var det bråk, skrik och gråt. Det var skrikande mitt på natten då hon satte igång och bråkade med dig, man fick aldrig lugn och ro. Varje gång vi kom på besök var som en mardröm. Man ville inte dit. Varken för att träffa dig eller henne. Det fanns inget att längta till, förutom skrik från hennes sida och gråtande från våra. En gång stack vi t.om iväg utan att du visste det, och gud vad du sa att du kände dig hemsk. Du sa att det skulle få ett slut, att du och hon inte längre skulle hålla ihop. Men sen gick månad efter månad, tills det gått ett år. Nu har jag inte ens varit hos er på 8 månader, och det är nu som ni bestämt er för att separera er. Inte ens att jag bröt upp kontakten med dig var nog för att ni skulle skilja er. Du hade för stort ego för det. Trots allt lidande höll du ändå kvar, med hopp om att det skulle bli bättre. Men det blev det inte.

Du ändras inte, det gör du verkligen inte. Efter varje chans och förbättring faller du tillbaka och jag är inte ens längre förvånad. När vi, efter 3 månader efter att jag brutit kontakten, ens började tala med dig igen hörde du knappt av dig. Vi har träffats 5 gånger under dessa 8 månader som jag inte varit på besök, eller ens fått komma på besök. Varje gång du ringer är det enda du undrar om vad vi ska göra, fika eller bio? Det är aldrig något intimt, aldrig mer än 1-2 timmar som vi träffas. Det är vad du har lagt på mig, de senaste 8 månaderna. 1-2 timmar under 5 tillfällen.
Jag blev ledsen när du inte hörde av dig när du lovat, även om jag inte förväntade mig något. Du kunde inte ens ringa eller smsa och fråga hur jag mådde. Inte en enda gång. Jag förväntade mig inget, men ord kan inte ens beskriva hur mycket det hade betytt för mig i fall att du ens skickat ett sms.

Du ringde för 10 dagar sedan och sa att du skulle höra av dig i veckan, för att bestämma en dag som vi kunde träffas. 10 dagar av väntande och hoppandes på att du skulle höra av dig. Gråter när jag tänker på det. Jag ger dig så många chanser, du tar en för givet och tror att man alltid kommer att finnas där. Jag gav upp på dig en gång, och är så nära på att göra det ännu en gång. Om det bara vore så enkelt, att kunna riva sig loss från ett band och fortfarande hålla ihop med de andra. Men du är mittenbandet, river jag av dig river jag av resten i samma veva. Om det bara vore enkelt, att riva sig loss från dig och fortfarande ha band med de andra. Om jag bara kunde ge upp på dig och gå vidare. Om jag bara kunde.