Om jag bara kunde riva mig loss

Varje gång som du kommer tillbaka ger jag ännu en chans. Jag tar emot din förlåtelse och hoppas på att du ska ändra dig, eller åtminstone försöka. I början verkar det som att du gjort en förändring och jag är lycklig över att trots allt ha dig i mitt liv. Sedan går det tillbaka till detsamma, till samma gamla du. Samma gamla du som aldrig verkat bry dig, trots att du säger att du gör. Samma gamla du som spenderade mer tid på gymmet eller med dina vänner när vi var hos dig, varannan helg. Inte ens då kunde du vara med oss. Vi satt på våra rum, framför datornerna, och på lördagarna fick vi lite pengar att handla godis. Thats it, med inslag av bio eller Laserdome då och då, då du inte ens var med och spelade. Det var jag och lillebror som spelade och hade kul, utan dig. För då var du antingen på gymmet eller iväg på ärenden, som var viktigare än oss. Varje gång.

Man fick inte särskilt ofta höra något bra komma från din mun heller, och när det väl gjorde så tog man inte åt sig. Ett bra ord då och då kunde inte överrösta allt det dåliga som sagts. Självkänslan gick ner mer och mer, år efter år och du gjorde mig sjuk. Sjuk psykiskt och fysiskt. Jag försökte vara god nog, men det räckte aldrig till. När du sa att du älskade en sa man att man älskade dig med, fast utan att mena det. Visst fanns det gånger då man kände att man älskade dig, men det var inte särskilt ofta, för du gav oss inte tillfället. Jag inbillade mig dock att jag älskade dig, för det var väl enklast. Jag kanske trivdes rätt bra ett tag, vid de lugna dagarna som du hade, men annars var det bara hemskt. Det var som att gå kring minor som när som helst skulle kunna explodera. Tog man det minsta felsteg påpekades det, gång på gång. Man fick aldrig känna sig bra nog.

Jag bröt upp kontakten med dig samma dag som jag varit på rättegång, och du inte ens hade hört av dig. På den värsta dagen i mitt liv hörde du inte ens av dig. Det hade byggts upp av att varje gång vi var hos hade slutat i gråt och skrik, bråk och panik. Jag kommer ihåg den gången som du och tjejen bråkade och hon slog till dig. Jag gick och grät, men ville bara gå fram och smälla till henne. Jag ville skydda dig, även om jag mycket väl visste att du kunde det själv. Varje helg var det bråk, skrik och gråt. Det var skrikande mitt på natten då hon satte igång och bråkade med dig, man fick aldrig lugn och ro. Varje gång vi kom på besök var som en mardröm. Man ville inte dit. Varken för att träffa dig eller henne. Det fanns inget att längta till, förutom skrik från hennes sida och gråtande från våra. En gång stack vi t.om iväg utan att du visste det, och gud vad du sa att du kände dig hemsk. Du sa att det skulle få ett slut, att du och hon inte längre skulle hålla ihop. Men sen gick månad efter månad, tills det gått ett år. Nu har jag inte ens varit hos er på 8 månader, och det är nu som ni bestämt er för att separera er. Inte ens att jag bröt upp kontakten med dig var nog för att ni skulle skilja er. Du hade för stort ego för det. Trots allt lidande höll du ändå kvar, med hopp om att det skulle bli bättre. Men det blev det inte.

Du ändras inte, det gör du verkligen inte. Efter varje chans och förbättring faller du tillbaka och jag är inte ens längre förvånad. När vi, efter 3 månader efter att jag brutit kontakten, ens började tala med dig igen hörde du knappt av dig. Vi har träffats 5 gånger under dessa 8 månader som jag inte varit på besök, eller ens fått komma på besök. Varje gång du ringer är det enda du undrar om vad vi ska göra, fika eller bio? Det är aldrig något intimt, aldrig mer än 1-2 timmar som vi träffas. Det är vad du har lagt på mig, de senaste 8 månaderna. 1-2 timmar under 5 tillfällen.
Jag blev ledsen när du inte hörde av dig när du lovat, även om jag inte förväntade mig något. Du kunde inte ens ringa eller smsa och fråga hur jag mådde. Inte en enda gång. Jag förväntade mig inget, men ord kan inte ens beskriva hur mycket det hade betytt för mig i fall att du ens skickat ett sms.

Du ringde för 10 dagar sedan och sa att du skulle höra av dig i veckan, för att bestämma en dag som vi kunde träffas. 10 dagar av väntande och hoppandes på att du skulle höra av dig. Gråter när jag tänker på det. Jag ger dig så många chanser, du tar en för givet och tror att man alltid kommer att finnas där. Jag gav upp på dig en gång, och är så nära på att göra det ännu en gång. Om det bara vore så enkelt, att kunna riva sig loss från ett band och fortfarande hålla ihop med de andra. Men du är mittenbandet, river jag av dig river jag av resten i samma veva. Om det bara vore enkelt, att riva sig loss från dig och fortfarande ha band med de andra. Om jag bara kunde ge upp på dig och gå vidare. Om jag bara kunde.