rattsafts blogg

Orkar ingenting, och min lilla krönika om mitt eländiga lilla liv har tystnat en smula.
Men tyvärr så har jag inte orken att skriva om "mitt fina lilla lov".
Bus eller godis rundan var fail, fucked up, helt galen, underbar, och hemsk.
I alla fall det som hände i slutet.
Men imorgon, så ska jag, Dvärgen, ***** och Kalle ha en spökkväll i min källare.
Oh yeah.
Ska skrämma skiten ur dem.

Mardrömmar är inte det värsta som finns
Det vet jag
Och även du
Mörkret är inte ondskan
Och inte heller monstret i garderoben
För det värsta som finns
Är att se sin finaste önskning
Sin finaste dröm
Gå i uppfyllelse i en icke-existerande värld
Den falska lyckan som kokar inombords
Tårarna som rinner
Som en såpbubbla svävar drömmen omkring
Så vacker
Men åh så ömtålig
Så fort man vill gripa tag i den
Föra bort den till verkligheten
Så spricker den
Och så är den borta
Och så är allt borta

Utom ångesten.


Jag vill inte sova.
Jag vill inte drömma.
Jag vill inte hamna i värld där du möter mig med öppen famn och solen skiner.
Jag vill inte tänka.
Jag vill inte minnas.




Det värsta som finns är att drömma om dig.
För då drömmer jag om allt som "inte hände".

Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Jag vet, det är inte så i originalet.
Men det ger jag blanka fan i.

Jag fattar inte hur det gick till.
Men imorgon ska jag, Dvärgen och ****** gå på bus eller godis runda.
Vad fan håller jag på med egentligen?

"Åh, vi träffas jätteofta! Vi ska ses på måndag!"

Den meningen räckte, för att väcka det starkaste, djupaste och värsta hat jag känt någonsin. I hela mitt liv.
Jag skriker, river i väggarna, dunkar mitt huvud i väggen, gråter, vrålar och spyr av hat.
Och jag skulle aldrig kunnat gissa, att allt det skulle vändas till dig. Och Dvärgen förstås.
För denna lilla mening, som blev sagd idag till min vän som sedan rapporterade allt till mig, bevisar hur otroligt falsk du har varit. Och, att du inte vill ha någonting med mig att göra.
Sedan, har vi talaren till denna lilla mening.
Våran alldeles egna korta lilla Dvärg.
Jo, såhär är det.
Jag ska döda honom.
Jag ska låta mina fingrar omsluta hans beniga äckliga strupe, och sedan långsamt trycka in det lilla adamsäpplet. Och sedan se honom liggandes på marken, orörlig. Fyfan vad jag ska sparka på honom då. Och sedan krossa hans skalle med en spark: "KRASCH KNÄCK". Och sedan låta fläckar av hans blod pryda mitt ansikte.
Åh... jag längtar.
Jag ska förverkliga detta.
Jag lovar.


Du träffas med Dvärgen. Ofta tydligen.
Men mig vill du undfly.
Jag förstår.
Det är ett under att du ens gick fram till mig igår på bussen.
Jaja.
Du sover alltid över hos Dvärgen.
Ni kanske är ett gaypar?
Smygbögar?
De största antibögarna är alltid det själva.
Knulla varandra då.
Och sitt och ruttna framför ert jävla "miiiinecraft", eller gaycraft som jag kallar det.
Jag skiter i dig nu, lilla wannabe.
Försvinn från mitt liv.

Okej, eftersom ALLA skriver om detta jädrans höstlov, så orkar inte jag vara rebellisk som jag vanligtvis skulle vara, så jag tar väl och skriver ner några rader om detta evinnerliga höstlov.
Jaha, vad ska man skriva då.
Vad överhyperaktiv de tre sista lektionerna i skolan, och satt och kramade antingen Arian eller Gustav i min klass och pratade jättemycket och högt, så lärarna fick damp på mig. Hihi.
Sedan när vi slutade fick alla damp och slängde bänkar. Det var kul.

Efter dagens lilla "incident" har jag tappat lusten till allt, men på måndag ska jag på dygnskryssning med mina vänner, och det ska bli kul. Vi ska dansa hela natten på klubben, OH YEAH.
Sedan så ska jag sova och spela Sims 3.
Vilket är skönt.
Jag orkar inget annat.
Så, nu har jag fullföljt min plikt om att skriva om höstlovet.
Hoppas ni får ett bättre höstlov än mig.
Hejdå.

Det stod det på facebook.
Och jag håller med.
Något har fucking gått fel den här kvällen, kan någon fixa det här så fort den kan??

Jag kan fortfarande inte förstå detta.
Det är för surrealistiskt för att det ska kunna hända.

Jag skulle hem idag efter att ha varit med en kompis.
En helt vanlig dag, klockan fem.
Jag ville åka tunnelbana, men tog bussen istället.
Vet ej varför.
När jag satt på bussen tänkte jag igenom allt som hade hänt.
Satt i ganska djupa tankar.
Och lyssnade på musik.
Jag åkte förbi Dvärgens hus. Tänkte då på *****.
Undrade vart han var.
Men jag slog bort alla sådana tankar och spelade ett spel och fortsatte lyssna på musik.
Tiden gick.
Och då, plötsligt, från ingenstans, säger någon "hej".
Och när jag tittar upp
Ser jag rakt in i ***** ögon.

Det var förmodligen det obehagligaste som hänt mig i hela mitt liv.
Finns inga ord att beskriva de minuterna.
Som tur var så var det inte så många stationer kvar, och jag funderade till och med på att gå av några stationer innan.
Det var inte pga av något hat eller på det sättet, jag var bara rädd.
Rädd är nog det bästa ordet.
Inte för honom dock, men att träffa honom just då...
Just där...
Sådär jävla oväntat efter allting som hade hänt...
Det fanns liksom inte.
Jag trodde seriöst att jag bara hallucinerade.
Jag kunde inte förstå eller fatta det.
Inte nu heller.
Jag är inte lycklig, jag är inte upprörd...
Jag vill bara glömma alltsammans.

Jag minns inte så mycket av vad som hände, trots att det bara handlade om minuter.
Jag var i ett extremt högt shocktillstånd, och den adrelinkicken jag fick kan mäta sig med en stark nära-dödenupplevelse.
En sak är dock säker.
Fyfan vad jag skämde ut mig.
Jag satt där, säkert i tio sekunder, med gapande mun och bara stirrade.
Och rodnade så att jag såg ut som en jävla tomat.
Och vad sa jag?
Jo det minns jag.
"Jag............................lyssnar på Skrillex................hehe............"
Mhm.
Sedan sa jag något, och vi började småprata.
Men ett torrt samtal var det.
För jag satt hela tiden och bara tänkte: "Jag vill av, jag vill av, jag vill av, kan inte bussjäveln åka fortfare".
Sedan minns jag en annan sak, och det var den hemska nedlåtande tonen i hur han sa:
"Jag ser att du har blivit goth igen..."
Som om det var det enda han brydde sig om.
Och sedan hur han återigen ljög om att "han hade kommit hem från Schweiz".
Det där jävla "Schweiz" kan slänga sig i väggen.
Jag är inte dum.
Sedan, efter att ha pratat lite mer, skulle jag av.
Jag sa fort "hejdå" och sprang därifrån.
Jag sprang så fort att jag föll, men reste mig och fortsatte i ett ännu högre tempo.
Gråtandes, snyftandes.


Inte ens nu fattar jag att det här har hänt.
Hur?
När jag precis bestämt mig för att radera honom från mitt liv, så kommer han igen.
Som ett jävla hemsökande spöke.
Det värsta är att...
Jag trodde jag hade lyckats... jag trodde jag inte älskade honom längre...
Men det gör jag.
Så nu kommer min vilja att dra igång hela den där jävla "kampen" igen.

Då har jag nått den fas i livet som alla någon gång är med om - nämligen att vara helt jävla hopplöst beroende av The Sims 3/2. Jag sitter och kör det dygnet runt, bokstavligt talat. Det har gått så långt att jag jämt går fram till min mamma och "trycker" på henne i väntan på att det ska dyka upp rutor ovanför hennes huvud.

En "logisk" fördel med denna fåniga beroendehet, är att den vaggat in mig i någon slags stenbubbla. Jag skiter i omvärlden (speciellt *****), och tiden springer tyst och obemärkt förbi.
Jag är hård och bryr mig inte.
Extremt skönt faktiskt, fast denna bubbla kommer också spricka så småningom, likt alla andra bubblor.
I alla fall...
Nu måste jag köra Sims.
Bye.

Inom mig finns något
Som ingen annan vet.
Och det är det som brukar,
Kallas "hemlighet".
Det varar inte länge.
För det kommer rinna ut.
Och snart vet hela världen.
Snart vet även du.

Att bevara något viktigt
I ett hjärta dött och spräckt
Som nu har krossats sönder och återigen läckt
Det är, som sagt, omöjligt
Allt flödar ut från mig
Passerar hela världen
Och når sedan till dig

"Hur mår du?" frågar någon.
Som vanligt blir det "bra".
Och förut, var det sanning.
Men inte nu, idag.
Nu ljuger jag på frågan.
Frågan "hur jag mår".
För vem vill tala sanning.
Och visa sina sår.

Inom mig finns något
Som du nu faktiskt vet.
Och det är det som brukar,
Kallas "hemlighet".
Det varade inte länge.
För nu har det runnit ut.
Nu vet hela världen.
Nu vet även du.