VAD I HELA FRIDEN

Jag kan fortfarande inte förstå detta.
Det är för surrealistiskt för att det ska kunna hända.

Jag skulle hem idag efter att ha varit med en kompis.
En helt vanlig dag, klockan fem.
Jag ville åka tunnelbana, men tog bussen istället.
Vet ej varför.
När jag satt på bussen tänkte jag igenom allt som hade hänt.
Satt i ganska djupa tankar.
Och lyssnade på musik.
Jag åkte förbi Dvärgens hus. Tänkte då på *****.
Undrade vart han var.
Men jag slog bort alla sådana tankar och spelade ett spel och fortsatte lyssna på musik.
Tiden gick.
Och då, plötsligt, från ingenstans, säger någon "hej".
Och när jag tittar upp
Ser jag rakt in i ***** ögon.

Det var förmodligen det obehagligaste som hänt mig i hela mitt liv.
Finns inga ord att beskriva de minuterna.
Som tur var så var det inte så många stationer kvar, och jag funderade till och med på att gå av några stationer innan.
Det var inte pga av något hat eller på det sättet, jag var bara rädd.
Rädd är nog det bästa ordet.
Inte för honom dock, men att träffa honom just då...
Just där...
Sådär jävla oväntat efter allting som hade hänt...
Det fanns liksom inte.
Jag trodde seriöst att jag bara hallucinerade.
Jag kunde inte förstå eller fatta det.
Inte nu heller.
Jag är inte lycklig, jag är inte upprörd...
Jag vill bara glömma alltsammans.

Jag minns inte så mycket av vad som hände, trots att det bara handlade om minuter.
Jag var i ett extremt högt shocktillstånd, och den adrelinkicken jag fick kan mäta sig med en stark nära-dödenupplevelse.
En sak är dock säker.
Fyfan vad jag skämde ut mig.
Jag satt där, säkert i tio sekunder, med gapande mun och bara stirrade.
Och rodnade så att jag såg ut som en jävla tomat.
Och vad sa jag?
Jo det minns jag.
"Jag............................lyssnar på Skrillex................hehe............"
Mhm.
Sedan sa jag något, och vi började småprata.
Men ett torrt samtal var det.
För jag satt hela tiden och bara tänkte: "Jag vill av, jag vill av, jag vill av, kan inte bussjäveln åka fortfare".
Sedan minns jag en annan sak, och det var den hemska nedlåtande tonen i hur han sa:
"Jag ser att du har blivit goth igen..."
Som om det var det enda han brydde sig om.
Och sedan hur han återigen ljög om att "han hade kommit hem från Schweiz".
Det där jävla "Schweiz" kan slänga sig i väggen.
Jag är inte dum.
Sedan, efter att ha pratat lite mer, skulle jag av.
Jag sa fort "hejdå" och sprang därifrån.
Jag sprang så fort att jag föll, men reste mig och fortsatte i ett ännu högre tempo.
Gråtandes, snyftandes.


Inte ens nu fattar jag att det här har hänt.
Hur?
När jag precis bestämt mig för att radera honom från mitt liv, så kommer han igen.
Som ett jävla hemsökande spöke.
Det värsta är att...
Jag trodde jag hade lyckats... jag trodde jag inte älskade honom längre...
Men det gör jag.
Så nu kommer min vilja att dra igång hela den där jävla "kampen" igen.