Häromveckan skrev jag på kontraktet för lägenheten jag ska bo i när jag pluggar.
Såhär ser den ut:
Den är ganska ginormous. Flyttar in om cirka två veckor.
På ett sätt är jag ganska pepp på att flytta,
även om jag har hela mitt liv i Stockholm så har hela min tillvaro här varit så jävla trasig på sistone.
Finns så mycket här som jag inte orkar med längre och måste bort från.
Vad som dock fortfarande skrämmer mig så jävla mycket är att jag kommer dela lägenheten med en annan människa.
Jag tycker ju liksom inte om människor. Jag tycker om mina närmaste vänner,
men det ska så jävla mycket till för att jag ska känna mig bekväm bland andra än dem.
Jag har så himla svårt för att prata med och intressera mig för fem öre för random människor.
Speciellt andra män. Men så ba ska jag paras ihop med en annan dude och dela lägenhet med honom på obestämd tid.
Det funkar ju liksom inte.
Tänk om jag typ hamnar med en köttätande, icke-rökande sverigedemokrat som bara lyssnar på hårdrock.
Det är väl typ vad man kan förvänta sig av ett ställe som Eksjö.
Men öeh. Ska försöka tänka positivt.
Något som alltid gör mig på bättre humör är Edward Sharpe.
Den här låten har typ varit soundtracket till de senaste dagarna.
Jag kom ju som ni vet in på min utbildning i fredags, så nu återstår bara den jobbiga biten: att hitta en bostad.
Ringde och pratade med Eksjöbostäder tidigare idag, och blev erbjuden en studentlägenhet.
Det finns bara två små problem:
1: Om jag vill åka ner och kolla på den så måste jag göra det någon av de närmaste dagarna.
Det hade inte varit några problem om inte mina föräldrar hade bestämt sig för att vara bortresta just den här veckan.
Hade liksom räknat med att kunna få skjuts ner dit om jag skulle behöva kolla på en bostad,
men nu får jag alltså ordna det själv, med dyra tågbiljetter osv.
2. Lägenheten ifråga är en fyra, som jag kommer bli tvungen att dela med en annan student.
Det fanns aldrig riktigt på kartan för mig att behöva bo tillsammans med någon annan. VILL. INTE.
Behöver liksom mitt private space som den loner jag är. Och det kommer ju i så fall bli en helt främmande person.
Tänk om det blir nån riktigt osoft jävel?
Har tills imorgon på mig att bestämma hur jag vill göra. Pallante.
Var hur som helst på Myrorna idag för att kolla efter hushållsprylar som kan vara bra att ha när jag flyttar.
Det är ungefär den tråkigaste sysselsättningen någonsin.
Jag kanske helt enkelt borde skita i att bli vuxen över huvud taget och bara bo hemma tills jag dör?
Har faktiskt haft en väldigt bra helg.
Det enda som är lite synd är att jag inte tog chansen att åka och träffa en viss person i fredags.
Men jag hade en bra kväll med mina vänner i alla fall, och jag lär ju träffa henne fler gånger under sommaren, så jag borde typ bara sluta haka upp mig på såna där saker.
I alla fall, drog till Sommar! igår. Lyckades fixa in mig gratis den här gången. Det är soft.
Det började väldigt segt, eftersom jag var ensam i väntan på mitt sällskap.
Men efter ett tag kom typ varenda människa jag känner.
Både folk jag träffat rätt frekvent lately, och många jag inte träffat på evigheter.
Däribland mitt ex. Det blir alltid så himla nervöst när man ser henne på krogen,
alltid samma känsla av "åhnej, shit va pin" blandat med att man faktiskt vill gå fram och hälsa på henne.
Vilket vi såklart gjorde efter ett tag, svårt att undvika när vi båda är där med alla våra gemensamma polare.
Och för första gången på typ ett år, så kändes det som att vi faktiskt kunde prata med varandra utan att det kändes helt stelt och awkward. Allt var liksom bara chill och väldigt vänskapligt.
Bara en sån sak som att hon kramade mig när vi hälsade och när vi skildes åt,
det hade typ varit helt otänkbart för bara nåt halvår sen.
Tyvärr hann jag bara prata med henne en väldigt kort stund innan hon skulle dra vidare,
men det var i alla fall superskönt att få träffa henne och känna att allt äntligen är cool mellan oss,
och kvällen i sin helhet var helt fantastisk, tills det strax innan stängning var dags att rulla hem och alla mina vänner plötsligt var borta igen. Men men.
Drar fan till Hultsfred nu på tisdag också. Kommer bli fest.
Så, detta kan kräva lite förklaring för alla som inte är inbitna screamofans, men:
Vi som älskade varandra så mycket är ett ganska nytt svenskt band.
För några månader sedan fick de en ny medlem, amerikanen Mark, som under några år i slutet på 90-talet spelade i bandet The Khayembii Communiqué.
The Khayembii Communiqué är ett av mina stora favoritband sedan säkert sju år tillbaka.
Jag har pungat ut upp till 350 spänn styck för deras svårfunna skivor, och äger även en bootleggad t-shirt med motiv från en av deras skivor, som jag köpte på Ebay för en herrans massa år sedan.
Vi som älskade varandra hade sin allra första spelning ikväll, och jag har låtit min Khayembii-tisha ligga oanvänd i flera månader för att kunna ha den just till detta tillfälle.
Innan spelningen riktigt börjat går jag ut för att ta en cigg, och ser att bandet står en bit bort.
Sångaren känner igen trycket på min t-shirt, och går fram till mig och frågar om han kan få ta en bild på mig tillsammans med Mark.
Det var ungefär det största som någonsin hänt mig.
Nu är jag även en av de få människor som fått veta hemligheten med vad ordet Khayembii ens betyder.
Spelningen var för övrig helt grym.
Vi som älskade varandra är så obeskrivligt jävla bra.
Jag skulle vilja skriva nåt intressant här.
Men det är ganska svårt när det hänt cirka noll intressanta saker den här veckan.
Har varit sjuk i elva dagar nu, och mår fortfarande ungefär sämre än någonsin.
Och det blir inte direkt bättre av tristessen som uppstår av att inte ens ha några skolarbeten att oroa sig över.
Känns bara konstigt att gå runt och göra ingenting hela dagarna och inte ens kunna komma på en anledning att ha dåligt samvete över det.
Har liksom inga obligations förrän på måndag, då jag skriver mitt slutprov i engelska.
Sen har jag ett muntligt slutprov på torsdag, och efter det är jag officiellt klar med gymnasiet, såhär tre år efter att jag tog studenten.
Kommer bli så obeskrivligt skönt. Men ändå. Vad fan ska jag göra hela sommaren egentligen?
Nu är det i alla fall helg snart. Förutsatt att jag är frisk nog så kommer det bli jävligt fett,
med tanke på att jag för ovanlighetens skull har hela helgen planerad och känslan av att ingenting riktigt kan gå snett den här gången.
Typ som förra helgen, då vi inte kom in på någon av de klubbar vi drog till utan istället hamnade på Stockholms två kanske äckligaste äckelhak.
Eller helgen innan, då jag förgäves letade efter mina vänner halva kvällen bara för att till slut hitta dem med en väldigt överberusad Alenah-gitarrist tio minuter före stängning.
Men nu ska allt bara bli bra.
PS om det är något som faktiskt hållit mitt humör någorlunda uppe den senaste veckan så är det TWIABPs nya platta. Det är inte direkt någon nyhet att de är världens bästa band, men fan så bra den är.
Från en helt okej fredagkväll på Sommar, till att på lördagen hänga ett tag med babesen sagafelicia och sigur, för att efter en kort sväng hem åka och hänga med några vänner i Vitan, som jag dock var en fett dålig kamrat mot då jag efter någon timme övergav dem för att återigen åka till Sommar för att träffa snygga tjejen från i onsdags (eller älvdrottningen som mina vänner kallar henne. Hon gillar att dansa barfota i regnet) och hennes compadres.
Den här gången sov vi dock inte i någon park. Vi satt däremot ett bra tag efter hemgång uppe på ett brospann under en filt och lyssnade på musik. Det var rätt mysigt, ända tills fulla människor började urinera uppifrån bron och rakt framför oss i grupp ner i vattnet. Då vet man att det är dags att börja rulla hemåt.
Känner dock att jag bränt lite väl mycket pengar den här veckan.
Ska nog försöka hålla mig borta från dyra uteställen ett tag framöver.
Men det ska nog gå bra, den närmaste veckan ska jag mest gå på massa feta spelningar. Typ fyra dagar i rad, onsdag till lördag. Det kommer bli fint.
Inatt har jag knappt fått någon sömn alls, men de få timmar jag faktiskt sov så gjorde jag det under bar himmel i en park. Det var quite lovely att vakna upp med vacker utsikt över vattnet och ett gäng ankor som låg och sov nån meter framför mig och mitt sovsällskap.
Tidigare idag när jag väntade på tåget hem efter skolan så råkade jag träffa på min ex-flickväns mamma. Det var väldigt trevligt, eftersom hon är ungefär den bästa svärmor man kan tänka sig, och fortfarande ligger mig väldigt varmt om hjärtat trots att jag inte träffat henne på ungefär ett år. Samtidigt lite vemodigt av samma anledning, eftersom det river upp gamla sår lite grann och påminner en om vilket fint liv man levde en gång i tiden.
Om jag någonsin får för mig att sluta vara singel igen (yeah, as if that would ever happen) så kommer mitt minimikrav vara att tjejen i fråga har en awesome morsa. Och en och annan katt. Och så får man gärna mumla gulliga saker i sömnen emellanåt.
Ett annat sätt att ta reda på om någon är worthy or not är att kolla på hur en person äter äpplen.
Jag blev väldigt glad när jag hittade den här videon, eftersom jag alltid känt mig så ensam om att äta äpplen på "rätt" sätt, utan att lämna ett äckligt jävla skrutt efter mig.
