slyntygs blogg

Vilka snyggingar ser man på Trip or treat ikväll?

Du vet den där känslan, den där känslan av att bara vara ett skal? Att känna sig fullständigt tom. Du rör dig, du pratar.. men du känner ingenting. Ingenting mer än den där svidande tomheten som kryper sig så nära inpå att du nästan känner den under huden. Den är som en parasit, den kryper sig sakta in och äter upp dig inifrån. Och när du minst anar det har allt redan dött. Det finns ingenting kvar. Bara tomhet.

Du vet den där masken i garderoben? Ja, den där masken som du tar fram varje morgon. När du ställer dig framför spegeln och avskyr det du ser, det är då du tar fram masken. Det finns ingen anledning till att andra ska se ditt riktiga jag, eller hur? Ingen annan behöver veta hur mycket du avskyr dig själv, hur mycket du önskar att du vore någon annan, hur gärna du skulle vilja vara fri. Så länge du ler och låtsas som ingenting så är det ingen som märker, du kan fortsätta låtsas. Det är nästan lite som att leka kurragömma, men det är inte du som letar. Du har gömt dig i ett hörn och håller andan, du håller andan och hoppas att mörkret inte hittar dig.

Sen är det ju den här ilskan, besvikelsen.. uppgivenheten. När du är så trött på att försöka och allt du egentligen vill är att ge upp. Det känns som cancer i ditt blod, som om dina lungor sakta fylls med vatten, som att din hud brinner och du håller på att drunkna. Du kan fortfarande se hur alla andra pratar, skrattar.. andas. Men du drunknar, sakta men säkert. Det finns ingen luft, det finns ingenstans att gömma sig. Det finns i dig, det har infekterat dig. Och det kommer aldrig att försvinna.

Du är så arg, så fruktansvärt arg på världen. På livet. Jag menar, vad har du någonsin gjort för att förtjäna allt det här? Du har gjort dina misstag, men dina misstag har inte gjort dig. Så varför är just du fången i detta skal? Varför är det du som ligger vaken varenda natt och tänker på hur du ska avsluta ditt liv? Som tänker på hur skönt det skulle vara att bara få måla dom där röda, vertikala linjerna nedför dina armar och vara färdig med allt?

Du har inget "du". Det finns inget "jag". Hur skulle det någonsin kunna finnas det när du bara är ett tomt skal som anpassar dig efter alla andra för att ingen annan ska bli missnöjd eller besviken på dig? Du försöker alltid att passa in, oavsett priset. Du känner dig som en kameleont i en evigt skiftande regnskog. När ska det få ett slut? När ska du lära dig att hitta ditt riktiga jag? När ska du sluta lyssna på alla andra innan du lyssnar på dig själv? Aldrig? Nej för hur skulle du kunna göra det när allt du någonsin vetat är att du måste passa in, du måste vara på ett speciellt sätt för att människor ska tycka om dig. Inte för den du är utan för den du väljer att vara, om dom skulle se ditt riktiga jag hade alla bara lämnat dig, eller hur?

Och du vet hur rädd du är. Hur fruktansvärt, förlamande skräckslagen du är för att bli lämnad. Trots att du vet att alla försvinner någon gång, så försvinner aldrig rädslan. Du kan aldrig öppna munnen utan att rädslan för att säga någonting fel finns där, du kan aldrig röra dig utan rädslan för att göra något fel. Den där paralyserande rädslan som förgiftar allt du någonsin vågat tillåta dig själv att känna. Du kan inte fly från den. Du kommer aldrig våga försöka, du kommer vara rädd för att göra fel. Du tror alltid att det värsta kommer att hända, eller hur? Dina katastroftankar lämnar dig aldrig ifred, dom finns alltid där. Du ser katastroferna framför dig, varje dag. Du känner smärtan, det gör inte ont, men du känner den.

Du saknar rakbladen, du saknar känslan av att ha kontroll. Att falla handlöst utan att veta när du nått bottnen börjar bli en vardagssyssla, det är bara att blunda och hoppas på att överleva. Paniken finns där hela tiden, en hjärntumör som sakta sprider sig ner i ryggraden. Den slingrar sig runt varje nerv, varje kärl, varje del av dig. Snart vet du inte vad som är du själv och vad som är rädsla, tomhet, smärta. Du vill ge upp. Och på något sätt önskar du att dom där ögonen i mörkret, det bankade ljudet och väggarna som sakta rör sig inåt ska vara på riktigt, att det är din tur nu.

Men istället sitter du kvar på samma plats, ingen kommer att göra det enkelt för dig. Du är fullständigt värdelös och ett slöseri på syre. Varför ska någon annan bry sig när du inte bryr dig själv? Men när du tänker efter så kanske du inte vill att någon ska bry sig. Om ingen bryr sig så kommer ingen till skada, det kanske är bättre så?

Idag har jag för en gångs skull gjort något annat än att vara i skolan eller ligga i sängen och glo på Greys Anatomy.

Först var jag på min "första kontakt" på Upplands Väsbys psykiatriska mottagning, hade ångest hela vägen dit, hela samtalet och hela vägen hem. Men det gick faktiskt bättre än jag hade förväntat mig förutom att jag grät som en liten unge igenom nästan hela samtalet.

Fick en riktigt bra person att prata med och han ställde frågor så jag visste exakt vad jag skulle prata om så att jag inte bara satt där och inte visste vad jag skulle säga. Han sa att BUP som diagnostiserade mig med depression och ångest när jag var 13-14 missade att dom diagnoserna högst sannolikt bara var att skrapa på ytan och att det finns annat som måste utredas. So basically misstänker han att jag fortfarande har både depression och ångest + panikattacker men att det är ett resultat av någon underliggande personlighetsstörning, typ borderline eller bipolär etc. Han nämnde DBT lite snabbt så jag är ganska säker på att det är något sånt det rör sig om i så fall.

Han sa också att jag måste få hjälp först och främst med mina självmordstankar och mitt självskadebeteende medan jag själv typ bara vill veta vad som är fel på mig så jag känner att jag har minsta lilla kontroll över mitt liv. Lät också på honom som att han misstänker OCD men ja.. Det är bara att vänta på att remissteamet hör av sig via brev sen får jag helt enkelt se vad som händer. Har ingen jävla aning om hur lång tid det kommer ta dock.
(Måste även tillägga att han jag pratade med gav mig en kram innan jag gick för att han tyckte att jag var alldeles för ung för att må såhär och så sa han att han skulle göra allt som gick för att skynda på processen)

Hann också med att handla, laga mat och äta.
Nu väntar en kväll med ca fem maskiner tvätt, hur opepp är jag på det tro? Väääääldigt opepp.
Oh well, you gotta do what you gotta do.

Ser i alla fall fram emot att bjuda min granne på en Rosa pantern när han kommer tillbaka från sin promenad.

Idag tog jag ett väldigt stort steg som jag hoppas kommer leda i rätt riktning. Idag tog jag upp telefonen och ringde till Upplands Väsby psykiatriska mottagning och bad om en utredning för borderline personlighetsstörning. 13 oktober 10.00 ska jag återigen sätta mig i ett kalt och obehagligt rum för att berätta för en helt främmande person om mina psykiska problem och hoppas på att bli tagen på allvar.

Första gången jag gjorde detta var jag 13 år gammal och satt på BUP för att sedan bli avvisad och efter ytterligare ett självmordsförsök och fortsatt självskadebeteende fick jag diagnosen depression med ångestinslag, då var jag 15 år gammal. Det tog två år för mig att våga försöka igen. Nu har det gått 4 år och jag är lika jävla rädd som jag var första gången jag satte foten inne på en psykiatrisk enhet.

Snälla låt det här gå bra, jag orkar inte bli avvisad igen.

Behöver fler att följa på Tumblr sååå..

http://fuckingbloodbath.tumblr.com/

Släng in länkar till era egna Tumblrs eller följ min så följer jag tillbaka ~

.. för alla jävla moln :)))

Jävla mensmåne.

Mvh arg, trött och besviken brud.

Tre veckor sen jag var hemma och hälsade på senast, allt har börjat kännas så konstigt. Hade inte varit i mitt rum sen jag var där senast med min pojkvän som numera är min ex-pojkvän. Att allt var orört gjorde inte saken bättre. Känns inte likadant att rulla in med bussen och se allt välbekant som fick mig att må så bra första gången jag var hemma efter flytten. Mitt hem, huset där jag har bott hela mitt liv känns inte likadant längre.

Jag har aldrig flyttat i hela mitt liv och första flytten blev till ett internat 36 mil hemifrån, det rör nog till det en hel del. Och kanske också faktumet att jag inte kommer att bo här på nästan ett år. Uh, som om jag inte var tillräckligt förvirrad över livet.

Jag är så trött på att alltid bli tagen för givet. Att alltid vara den som bänder och vrider sig för att det ska passa alla andra. Att alltid vara den som väntar och hoppas medan alla andra sviker. Att göra allt jag kan för att andra ska må bra och inte få någonting tillbaka. Att försöka, om och om igen för att sen bara bli bortglömd och spottad i ansiktet. Att alltid anpassa mig till andra för att jag är rädd för att bli lämnad. Det känns som att jag inte spelar någon roll, som att jag alltid är den som ser åt andra hållet varje gång någon behandlar mig illa för att jag bara hoppas på att någonting kommer att ändras, någon gång. Det är alltid jag som blir besviken, varje jävla gång.

Jag är så trött på att se mig själv i spegeln varje dag och inte kunna hitta en enda bra sak med mig själv. Allt jag känner är hat och avsky för att jag är den jag är. Jag duger inte till någon, jag är inte tillräckligt bra för någonting. Jag hatar mig själv, jag vantrivs i mitt eget skinn. Jag bara önskar att jag var någon annan för jag är så trött på mig själv. Jag är så jävla trött på att aldrig känna mig bra, känna att jag duger. Jag vill bara kunna se mig själv i spegeln utan att vilja gråta och slå knytnäven rakt igenom och hoppas på att jag dör.

Jag är så trött på att känna mig ensam. Att inte kunna andas ordentligt. Att inte kunna prata med någon utan att känna mig i vägen. Jag vet inte ens vad jag ska säga när någon frågar hur jag mår. Hur förklarar man för någon att det känns som att man går sönder?

Jag trodde verkligen att jag mådde bättre. Att jag kunde klara mig utan att skada mig själv, att jag kunde andas igen. Men jag antar att det är såhär det är meningen att det ska vara. Man tror att allt är på väg att bli bättre och sen rasar allt igen och man är tillbaka på ruta ett igen. Det gör så ont och jag klarar inte av det mer. Allt jag vill är att gråta och skära sönder mig själv.

Det är inte så här det ska vara, det får inte vara så här. Det får inte. För jag vet inte hur länge till jag klarar av att fortsätta. Ångesten förgiftar allt. Jag klarar inte av att fungera som en människa längre. Jag har ingen ork kvar. Jag kan inte ens hitta orken till att göra någonting annat än att supa mig full eller stänga in mig på mitt rum och kolla på Greys anatomy för att slippa tänka på hur äckligt jävla ont allt gör.

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag är så trött på allt. Jag orkar inte mer.
The pain gets worse, it never stops.

Återigen full (och ganska skev för den delen) och vet inte riktigt vad jag ska göra med alla mina känslor och tankar. Det känns som att jag är avdomnad och tom, som att jag är likgiltig inför all smärta och att jag bara förnekar att jag har några känslor alls. Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad jag håller på med just nu. Kommit på mig själv oftare och oftare med att tänka att det inte skulle spela någon roll om jag försvann för att visst, människor skulle bli ledsna men.. "As soon as you stop moving, you think the world will stop moving with you but it goes on like nothing's different". Oavsett om jag lever eller dör så kommer alla att återgå till sina vanliga liv så småningom. Jag vet inte varför jag tänker såhär egentligen.

Satt helt söndergråten och uppskuren på bryggan vid min skola för några kvällar sen, det var längesen jag gav efter för att få skada mig själv igen. Jag lämnade alla rakblad hemma och har verkligen försökt men ibland går det verkligen inte. Det blir bara värre trots att jag gång på gång övertygar mig själv om att allt kommer bli okej.

Förstår mig inte på VARFÖR vissa personer kommer in i mitt liv och bara gör mig mer och mer förvirrad. Fuck, jag vet verkligen inte vad jag ska säga eller göra. Det känns som att allt har lett till en återvändsgränd och jag vet inte hur jag ska kunna vända om utan att slå i alla väggar och kanter. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur det här.

Jag är full och alla på internatet har så intressanta åsikter och det är så fantastiskt att kunna ha sådana samtal trots att man är full och vill käka kex.. Nu ska jag fanimej sova när min rumskompis ÄNTLIGEN är bortrest över helgen. Hon går och lägger sig ungefär 21.30 och ungefär en halvtimme och innan hon har gått och lagt sig får jag inte titta på tv, spela, lyssna på musik, osvosv..

OH WELL

Jag önskar att man kunde teleport här och på skolan så att man kan åkta till en slumpmässigt vald miljö

NU SKA JAG SOVA INNAN JAG SOMNAR MED DATORN I KNÄT!