Civilstatus:
Letar
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Festa
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Inte valt
Dricker:
Allt flytande
Musikstil:
Pop
Klädstil:
Hip-Hop
Medlem sedan:
2015-03-01
Min ångest börjar komma tillbaka fy fan vad jag hatar detta liv. Jag önskar att jag aldrig föddes. Jag vill fan bara dö. Men på ett sätt vill jag stanna kvar men samtidigt inte. Jag hatar allt. Jag vill bara träffa någon och hålla om. Jag känner mig så ensam har knappt några vänner och blir slagen i skolan för att jag gråter av min ångest och så får jag höra att jag är svag för jag har min ångest ja jag kanske är jätte svag för jag har ångest. Meb tänk på att de kanske är för jag mår så dåligt och jag har ingen som bryr sig om mig. Ingen som vill hålla om mig när jag är så ensan eller mår dåligt:'(
När jag och min syster vakna imorse och gick ner för att fråga om vi fick åka till stan. Då fick min styr mamma damp för att hon trodde jag skulle träffa mig ex. Varför i helvete ska jag träffa honom när han och hans vänner hatar mig? Seriöst jag blir så jävla sur. Men vi åkte till stan ändå och hade skit kul. Men nu är jag på väg hem och ska lägga mig i sägen och lata mig en stund. För jag har så jävla ont.
Jag hatar att vara ensan jag känner mig inte omtyckt jag känner mig inte trygg. Jag känner mig så konstigt.
Jag har nästan alltid varit ensam inte älskad eller något skit. Jag vet inte ens vad livet går ut på.
Jag tycker en kille på ec är både söt och snäll men känner bara att jag trycker ner känner mig bara så elak.
Jag vill bara lägga mig ner och dö. Vad är de för liv när man mår så dåligt som jag? Jag vet att jag inte är ensan att må dåligt. Men känner mig inte välkommen i något gäng eller något skit.
Jag känner mig så ensam. Visst jag har vänner i skolan men de är knappt någon jag umgås med utanför skolan men bara några:/ sen känns de som att alla killar jag blir tillsammans med dissar mig för min mamma har en sjukdom de är ju inte hennes fel. Sen är de ju inte min mamma killen älskar heller utan de är ju mig. Jag är så trött på de. Jag älskar min mamma fast hon har en sjukdom.
Jag saknar kärleken. Men jag är ändå rädd för kärleken. Jag hatar att bli sårad och jag hatar att bli lämnad hela tiden..
Är jag så ful och konstig så ingen vill bli min vän eller något alls? Jag fattar faktiskt inte på vänskap eller kärleken längre är så trött på allr just nu. Vill skaffa nya vänner och allt <3