Nefruticus blogg

Så läs den. Inte det att det står så mycket vettigt just nu men om folk började läsa den så skulle jag ju kanske lägga ner mig lite på att skriva om lite mer spännande saker O.^

http://www.insidemyverymind.blogspot.com/

^^

Då är vi överens.

Efter i morgon har jag kanske lärt mig. Efter i morgon är kanske allt slut. Men en sak är säker. Efter i morgon är det en ny dag. Då får du en ny chans till.


I dag däremot, skall jag använda dagen till att göra det som passar mig och inte allt vad alla andra tycker att jag skall göra. Ett mål i mina ögon. Finge den som visste något också komma upp? Aa, fast de e brunt.

Nog för att jag vet att det är sant men jag måste väl få tycka något. Jag anser att de är idioter. Inte minst du är dum i huvudet. Men det kan du ju prata bort. Ingen som bryr sig om vad du säger ändå.

Meningslösa tankar om flaskor, men men. De kan inget göra ändå. Så ge mig bara ett par år att tänka på. Så skall jag visa dig min plan.

Så får du väl tolka det som du vill.

Ja.... I dag har jag gjort många meningslösa saker. Som att prova kläder. Att prova kläder i dagens samhälla är inte så lätt, man skall ha de konstigaste kroppsformer för att på plats i ett par byxor. Plötsligt är det inte modernt med tuttar längre så inte ens jag får på mig ett linne längre. Benen skall antingen vara som tandpetare eller ultra feta. Midjan kvittar för allt som finns är prydnadssäckar (tunikor). Dessa gör att alla ser gravida ut. Man skall ha två meter långa ben och 4 cm korta armar, annars kan man bara skita i att prova nåt. BH-storlekar är lika olika från plats till plats som en kvinnas humör från dag till dag. Hur skall då en människa som jag hitta nåt att ha på sig? Svaret är förstås tunika och tights. Precis som alla andra som inte ser ut som kläderna i affären.... Men serru. Jag syr fan hellre om en plastpåse än att falla för era fulfällor.

I dag är de flesta lika lika som rövhål. Lite olika slapphet och kommer i olika nyanser av brunt, men i allmänhet bra lika. Så jag förstår varför man dömer utsidan. Tacka vet jag vrängda människor. De döljer sig iaf inte bakom en fejkad morotsbajs nyans av brunt och rosa.

Fan för att vara stressad. GAAAAAAH! Men det ska det nog bli ändring på. Jag skall personligen strypa jäveln och då får vi väl se vem som gjorde mest.

Den dagen grisar flyger kommer nog många människor att ångra sina ord.

Jag vill gå på bio.
Jag vill ut och äta pizza.
Jag vill dansa på stan med armband och korta kjolar.

Men ack den som på sina axlar paranoia bär. Den sitter tyst och äter kanske om ingen där.

Dress me up and take me out.

Någon?

Så har jag inte levt i onödan.

Vad hände med oss?
Vad hände med glitter,enhörningar och gömda skatter?

När försvann jag från mig själv och glömde komma åter?

Så förvirrad i hjärta och själ, slagen till marken och tänker....

"Vill jag verkligen resa mig igen?"

Något biter tillbaka. Något är hårt och vasst. Något att ge igen med.

Så kall i sinnet, så... död innombords?

Är det inte det jag är?

Sluta leka ensam nu, för om du öppnar ögonen på riktigt. Ser att allt är som det borde vara.

Alla dagar med krig och skrik har inte varit förgäves för nu när vi är starka kan vi kämpa för våra liv igen.

Säg mig.. Har jag fel? Är det en lögn att jag och du och alla kan åter resa sig, kan åter gå.

Nej.

För som sagt.. Jag vet nåt som inte du vet.

Jag vet inte vad jag skall göra och det måste vara väldigt förvirrande för min stackars häst.

Skall jag rida dressys eller skall jag satsa på western? Eller skall jag bara leka cowboy tills vi ramlar ihop och dör?

För- och nackdelar...

Dessutom går NH-träningen väldigt dåligt, hon är uttråkad och det finns inget jag kan göra åt det förutom att hoppas att den nästa medryttaren är seriös, det enda hon gör är att skita fullständigt i mig och det går åt timmar av borstande och långa promenader för att få henne intresserad igen. En vanlig dag hade det varit toppen men nu känner jag bara att det inte funkar längre. Något måste göras.

Snarast.

Vill någon rida min häst? Vem som hellst? Det är typ så jag känner nu....

Bara för att jag inte har något bättre för mig. Ett grovslipat utdrag från en grej jag skriver lite på för tillfället.

Jesse vänder sig om och ler mot Stacy. Hon ser så hemma ut på Ace's rygg iförd hatt och skjorta med tyglarna säkert placerade i högerhanden, ännu med ett blygt uttryck i ansiktet varje gång hon tittar upp och möter hans blick.

Det följer ravinen tills de ser boskapshjorden som betar av höstgräset, obekymrat. Jesse känner hur Whisky börjar dansa under honom och manar honom fram i galopp. De två hästarna flyger fram över den öppna slätten, Wiskey's svarta hårrem glänser i solen och musklerna arbetar mjukt men kraftfullt när mustangen länger ut brevid den kopparröda Ace, som snabbt och säkert tar sig fram mellan stenar och småbuskar.

"Vi skall bara kolla så att allt ser okey ut och att all boskap är samlad. Om några fattas måste vi hitta dem innan de skall drivas hem igen", Stacy nickade, det var första gången hon satt i sadeln på flera år och då hade hon väl aldrig trott att hon någonsinn skulle driva kor långt ute i ingenstans. Men när Brent, Jesses pappa hade sagt att hon skulle hjälpa Jesse kunde hon ju inte säga nej.

De två räknade snabbt ihop korna och såg efter skador eller onormalt beteende. "Det verkar vara helt okey och alla korna är samlade så då vänder vi väl näsan mot lägret innan vi inte ser något längre"
Stacy hade inte märkt hur mörkt det hade blivit, hela dagen hade bara försvunnit i ett nafs.

Jesse såg över hjorden en sista gång innan han vände Wiskey, plötsligt hördes ljudet av många djur som rörde sig i hög fart. Några av korna hade fått lite spring i benen och satte av ut i vattenbrynet, detta tyckte Wiskey blev lite för mycket och den svarta hingsten reste sig på bakbenen. Jesse hann inte ens tänka innan han landade hårt i marken och kände en skarp smärta i sidan, sen blev allt svart.

"Jesse? Jesse! Vakna Jesse!" långt borta hörde han någon ropa på honom, som om han hade tyg i öronen. Sakta vek mörkret undan och han kände hur någon skakade honom. "Jesse! Är du okey? Har du ont någonstans?" Stacy stod över honom med tårarna rinnande och han kunde formligen lukta paniken som strömmade från henne.

"Förutom att jag tror jag har brutit några revben mår jag bra." svarade han ansträngt, med dålig humor dolt i den sarkastiska meningen. Smärtan var enorm och han kände hur varje andetag tvingade honom att bita ihop för att inte jämra sig högt. "Vart är Whisky?" frågade han så.

"Han sprang hemmåt, tror jag... och Ace följde efter.." svarade hon lågt. Jesse stönade tungt. "Nå ja, det finns inte mycket vi kan göra åt det och det är omöjligt att ta sig till lägret utan hästarna, dessutom tror jag inte att jag kan gå så långt" konstaterade han hest. "Vi måste bygga ett vindskydd eller nåt här så att vi har någonstans att sova över natten, det finns mängder med rovdjur häromkring som inte är speciellt farliga för en stor ko men som kan döda en människa om den får tar på oss."

Stacy svalde. De närmaste timmarna gick åt att, efter Jesse's beskrivningar, bygga ett vindskydd och göra upp en lägereld. Stacy hade haft en ryggsäck på sig som innehöll lat och vatten för dagen men de hade varit så upptagna med arbetet att de hade glömt det hela, resten av grejerna låg kvar i lägret eller i hästarnas sadelväskor. Snart stod deras provisoriska boende klart och de hade installerat sig så gott det gick.

"Är du väldigt arg?" frågade Stacy lågt. Jesse såg på henne. "Det var inte ditt fel, du kunde inte ha gjort något i alla fall." Hur lång tid tror du det kommer att ta innan nån hittar oss?" Jesse tänkte efter en stund innan han svarade. "Hästarna är säkert hemma nu om de sprang hem så pappa börjar säkert leta i morn, men det är långt hit så jag skulle gissa på om två dagar om vi inte kan ta oss till lägret i morgon..."

Stacy sjönk ihop lite. Två dagar här ute och Jesse som var skadad.

En bit bort hödes ylandet från ett stort djur och snart var luften fulld av dessa ljud.

Av alla idiotiska saker jag kunde ha gjort så gjorde jag just detta.

Att tro att jag kunde ändra på det som hänt genom att bli en bättre person.