Mycket pågång nu (som vanligt), allt kommer nog ordna sig tillslut. jag fortsätter intala mig själv att det räcker, men samtidigt tar jag mig an mer och mer, och så samtidigt vill jag inte oroa mig eftersom omständigheterna och villkoren är bättre än förr, mycket bättre. men då kommer även den lilla aspekten in att jag försätter mig djupare och djupare för varje dag som går.
"Suffering alone amongst the crowd
Drifting on a sea of doubt
And no one ever heard me shout
That I was lost and couldn't find my way
No one at hand
Having no plan
Stumbled through a barren land
Det är fortfarande intressant vilka vändningar livet tar. Hur man ena dagen blir totalsänkt, för att nästa dag bli upphöjd högre än någonsin.
Märkligt.
Ytterst märkligt, speciellt det faktum att vissa låtar alltid är relevanta efter något sånt här.
Orkar inte skriva ut vilka, men någon dag orkar jag nog. Hursomhelst. Jag är nöjd.
Fastnade för Dream Evil - hero of zeroes. Den kändes.
The Wall likaså. Och vet ni inte vad the Wall är så kan ni gå och förblöda någonstans.
Lyssna på den, seriöst.
Hur kommer det sig att när något bra äntligen händer in ens lilla skitliv, så blir allting annat i livet plötsligt mycket sämre?
Hur kommer det sig att det måste vara så många käppar i hjulen nuförtiden? Var det bättre förr? I vissa aspekter, ja utan tvekan.
Hade dethär varit en film så skulle jag nog gissat på att det just nu var den mörkaste delen precis innan något fjoll räddar dagen och allt blir bra.
Medans i själva verket så skulle jag faktiskt tro att den just nu befinner sig i den lilla ljusglimten som är precis innan den mörkaste dalen.
Jag hoppas verkligen på det första, men förbereder mig för det andra.
No rest for The wicked som man brukar säga.
Har jag klarat det såhär länge, då kan jag väl klara allt ett tag till?
När jag nu tillomed börjar se dom spruckna sömmarna i periferin, och det börjar kännas tungt.
Frågan är, vad är värst, det långa fallet, eller den plötsliga kraschen?
när man väl löst ett stort problem, bara för att upptäcka de 1000 mindre problemen som följde med.
Ska jag Skratta eller gråta?
Why not both..
En falsk känsla av trygghet och frihet, eller kan det vara på riktigt? Så många frågor, men samtidigt så funkar det iallafall. En fristad i allt kaos är det iallafall, så det kan nog vara det lilla andrum som jag behöver just nu.
Godmorgon typ.
Stor glädje och vemod fyller mig denna dag.
Spelningen gick ganska bra, resultatet gick mindre bra. sjunde plats i tävlingen och gick inte vidare till final. men stort jävla tack till alla de som stöttade, ni läser förmodligen inte detta, men ni är guld värda. jag har dessvärre inget guld, så ni får nöja er med vetskapen att ni är värda det iallafall.
Hur ska jag summera allting på bästa sett, har sån lust att berätta ALLT, men det är inte riktigt min grej, måste behålla mystiken.
Emergenzan var i det stora hela fantastisk, skitbra band för det mesta, grymt trevligt folk, kanske spårade ut lite backstage när kvällen nalkades mot sitt slut, men fan va kul det var!
Sedan begicks det mot Copperfields och "Krökarbacken", förhoppningsvis så blir det att spela där senare i år, och det kan nog bli riktigt jävla grymt!
Nääe, men fan va kul vi hade, dekadens är nog det enda ord jag kommer på som beskriver allt, men samtidigt behåller mystiken.
Jag tror nog definitivt att denna helg blir svårslagen.
Nu undrar ni säker över titeln "Hur har dethär med vuxenpoäng att göra"
Jo, varesig ni undrar det eller ej så kommer jag berätta det nu.
Att somsagt så är jag mitt uppe i världens medelålderkris (22 är det nya 44) Who the hell wants to be old anyway?
Så igår (söndag) så begavs det mot huddinge för att kolla på hus. kände verkligen hur vuxenpoängen flödade.
men icke, jag stannar i min lägenhet ett tag till. The search goes on.
De få restererande timmarna av helgen fick spenderas i rockstaden med god mat, välförtjänt illamående och b-skräckisar.
Sen vid 5-tiden imorse kände jag att "Jag borde nog åka hem, jag börjar jobba om 2 timmar"
Vilket var lite synd, men det finns ju alltid nästa helg också. hursomhaver, jag är nöjd.
jag behöver redbull..
"Passion and pain, lost love
Finding the will for victory
One with the heroes who dwell in your soul
You get stronger every time you fall
Walk into the heart of danger
And don't let the darkness enchain you
Walk into the heart of danger
Face your fear"
Imorgon gäller det, semifinalen på Emergenza. Känner mig ändå hyfsat lugn, tränat som en dåre och känner mig redo.
Söndag känner jag mig också redo för, lögnerna är finputsade, kläderna utvalda, och historien är noga genomtänkt.
Nu låter det som jag har världens bedrägeri pågång eller något. Och det må mycket väl stämma, men det får förbli ett mysterium tills allt är klart.
Ska bli spännande, förhoppningarna är i topp.
Finns det något mer att tillägga?
Låttext kanske? Nää.
Dra åt helvete
Det är lustigt hur allt fungerar.
Jag har förmodligen gjort något otroligt förhastat.
Men samtidigt så är inget skrivet i sten.
Måste vara medelålderskris eller något. Är ju trots allt 22 år gammal.
Hur ska man ens kunna förklara det?
Behöver jag ens det?
Antagligen inte.
och vad är livet utan lite idiotiska risker ibland?
Oj jävlar! Nu kom jag på en till passande text.
"if it's going all to hell, you might as well enjoy the ride"
Just nu, så vet jag inte.
Jag har fastnat i en lite för djup grop fylld med "tänk om", och det finns för många relevanta låttexter för att citera just nu. Hmm.
All motivation rann nyss ur kroppen, vilket är toppen, för det är inte alls som att jag behöver den just nu eller så.
Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Men ioförsig så är väl det halva tjusningen med livet?
Märkligt detdär, när jag för ca 8 timmar sedan Inte kunde sluta skratta åt det, så är det lixom blankt just nu. Jag vet att det är hemskt jättekul, men skrattet har tystnat, but then again så vet jag att det lär vara kul imorgon igen.
You'll never know what's going on inside
Just another lonely broken hero
Picking up the pieces of my mind
Running out of faith and hope and reason.
Nu ska jag försöka med sånt hära fjanteri igen.
Det är påsk! Massa ledighet (eller inte), konserter och fester.
Helgen kunde knappast ha blivit bättre med tanke på de rådande omständigheterna.
Raubtier var sjukligt jävla grymma, kan inte fatta att det tog mig 8 hela år innan jag fick tummen ur och äntligen fick se dom live.
Jadu, vad ska man säga? Nu ska jag bara försöka avsluta alla andra pågående projekt och extrajobb bara, sen är det inte långt kvar tills jag lirar på Emergenzas semifinal, och snart är det silja Rock också.
Så fort allt ordnat upp sig så kommer det nog bli en kanonvår trots allt.
Det var nog allt. Jag är nöjd.
Varför läser ni ens dethär? Det är ju skittråkigt att läsa? Dra åt helvete.
Gently my mind escapes
into the relaxing mode of pleasure
A pleasure that will take my mind off the reality of life
My past life Life as I know it know
And whatever may come it slowly disappears to somewhere in the back of my mind It will remain there until I wish to retrieve it
Yes I will stay here for awhile for I need the break
A break from the pressures of life and everything that lay in the palm of life's hands
This mode is incredible It's out of this world Too bad I must always leave it But that's life
