I don't wanna be saved, i don't wanna be sober.

Hej igen.

Hur kommer det sig att när något bra äntligen händer in ens lilla skitliv, så blir allting annat i livet plötsligt mycket sämre?
Hur kommer det sig att det måste vara så många käppar i hjulen nuförtiden? Var det bättre förr? I vissa aspekter, ja utan tvekan.
Hade dethär varit en film så skulle jag nog gissat på att det just nu var den mörkaste delen precis innan något fjoll räddar dagen och allt blir bra.
Medans i själva verket så skulle jag faktiskt tro att den just nu befinner sig i den lilla ljusglimten som är precis innan den mörkaste dalen.
Jag hoppas verkligen på det första, men förbereder mig för det andra.
No rest for The wicked som man brukar säga.
Har jag klarat det såhär länge, då kan jag väl klara allt ett tag till?
När jag nu tillomed börjar se dom spruckna sömmarna i periferin, och det börjar kännas tungt.
Frågan är, vad är värst, det långa fallet, eller den plötsliga kraschen?
när man väl löst ett stort problem, bara för att upptäcka de 1000 mindre problemen som följde med.
Ska jag Skratta eller gråta?
Why not both..
En falsk känsla av trygghet och frihet, eller kan det vara på riktigt? Så många frågor, men samtidigt så funkar det iallafall. En fristad i allt kaos är det iallafall, så det kan nog vara det lilla andrum som jag behöver just nu.

Miracles don't happen here.