Tankar
Varför kan man själv bara missförstå allt ibland. Antingen så såg jag bara fel eller så såg jag rätt? Men vad som fan hände orkar jag inte bry mig om. Något är fel med mig. Jag är rädd. Vet exakt varför, men att uttala det till henne och honom är jävligt svårt. För ingen av dem skulle någonsin förstå. Det som hände för ungefär 1 år sedan vill jag inte ska hända igen. Vill inte må så dåligt, vill inte känna mig äcklig... Jag försökte säga emot det han gjorde, men han lyssnade inte. Jag bara lät honom göra som han ville även om han hade ett psykiskt problem. Jag var rädd för honom. Jag vill inte hamna i samma sits igen. Jag vill inte vara med om samma skit som för 2 år sedan heller. All historia med killar? Den enda killen jag någonsin har känt mig ganska glad med var Jakob. Men vi var yngre. Nu är det bara kärleksdrama hit och dit. Jag vill inte ens falla för någon. Oj vänta... Det har jag redan gjort! Opps! FML.. Fattar inte varför jag faller för någon, för det enda jag tydligen vet om killar är att dem faller för mina vänner eller ligger med mig även om jag försöker säga emot. Vet inte ens vad njuta är...
Jag vet inte ens varför jag skriver ett blogginlägg. Ville bara skriva av mig någonstans och vad är bättre än att skriva här på en random sida på nätet? Ingen verkar liksom acceptera "mig". Mina vänner gör det, men ingen "kille". För jag är ju liksom inte någon drömtjej. Jag får gifta mig med en kiwi eller något. Jag kan inte ens äta det.
Förlåt till alla som har känt mig. Förlåt att jag är jag.. I guess it must be hard to be with someone like me! :3