Okej hej.
Sååååå. Jag är hemma. Över natten.
Igår natt var nog den värsta natten i hela mitt liv. Hela kvällen igår var de värsta jag har varit med om. Fyfan vad hemskt det var att se hur det ser ut på insidan av ett riktigt jävla psyk.
Folk iförda sjukhus kläder som knappt kan gå och blir eskorterade genom korridorerna. Släpar fötterna efter sig och stirrar med hat i blicken på en när man råkar passera.
En flicka som jag stötte på i samhallen, (där det fanns en tv, böcker osv) satt och ritade på en servett. Hennes övervakare tittade bort i en sekund och då högg flickan sig själv med pennan i armen. Hon kan inte varit med än 17. Så jävla obehagligt. En annan tjej satt och ryckte sitt hår.
Och på kvällen, när jag skulle sova, satt en tjej några rum bort från mig och skrek helt hysteriskt. Hela natten. Det lät som en jävla skräckfilm. Fyfan vad hemskt det var.
Fick ha min mobil iallafall. Tack till er som pratade med mig igår, det hjälpte så jävla mycket.
Så, idag har jag varit och tagit en helvetes jävla massa blodprover på fasta. 8 rör pumpade dom ut och det var inga små rör. Dom tog säkert en deciliter, om inte mer. Fyfan vad yr i huvudet jag blev. Hade ju fastat så hade ingen som helst näring i kroppen.. Kärringen till sjuksköterska kunde ju förfan inte sticka ordentligt så hon fick göra det två gånger och sedan gröta runt med nålen i armen. Fy helvete vad ont det gjorde. Fick ett jättefint blåmärke oxå.
Sen fick jag åka hem å vid ett bar det av till psyk för att snacka med nån jävla psykolog. Det gick åt helvete. Tänker inte gå in på varför men flippade nästan hans bord och stormade ut därifrån.
Fick sätta mig å göra nån jävla enkät om hur jag uppfattar min ilska, diverse koncentrationssvårigheter, sömnproblem osv. Frågorna var nästan kränkande.
Och nu sitter jag och typ, gör ingenting. Väntar på att mamma ska komma hem från gymmet så vi kan kolla på film. Finns på mobilen, as always.
Peace.
Innan jag sommar måste jag bara skriva av mig lite till.
Jag måste förklara lite för en viss person hur mycket den betyder för mig.
Ebba.
Du kom in i mitt liv som en ängel på beställning när jag behövde det som mest och jag kan inte vara mer tacksam. Jag älskar dig från mina tår hela vägen ut i mina fingerspetsar. Du vände uppochner på hela mitt liv, på ett bra sätt. Jag har inte känt såhär sen Martin försvann. Du fyller ut de tomrum jag har burit runt på så jävla bra, precis som om det var utskuret för att passa dig som en skräddarsydd kostym. Jag må fortfarande vara trasig och det kommer jag alltid vara, men du är fan klistret som håller alla bitar på plats. Du lagade mig så nu kan jag le och verkligen mena det. Jag kan skratta med känslan av lycka igen. Du är mitt ljus i mörkret. Du är som en egen liten sol. Du målar min svartvita vardag i regnbågens alla färger. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att få ha dig i mitt liv. Någon där uppe måste verkligen älska mig, för jag har fått något som ingenting kan ersätta. En helt egen ängel. En Ebba, som jag inte förstår hur jag har klarat mig utan i snart 20 år.
Jag älskar dig så jävla mycket och jag vill verkligen tacka dig för att du drog upp mig ur skiten.
Du är en jävla ängel, Ebba.
<3I
Jag fick tillbaka min mobil. De enda jag kan tänka på är du och du vet exakt vem du är. Min superhjälte.Jag fick panik. Har suttit och stirrat in i väggen hela kvällen. Inte ätit, inte rört mig från mitt rum. Inte ens för att gå på toa. Människorna här skrämmer mig. Folk i min ålder som är helt sjuka i huvudet. Flickor som sitter och rycker sig i håret. Tjejer som skriker helt hysteriskt från sina rum. Folk som inte kan kontrollera sig själva, över huvud taget. Jag hör inte hemma här.
Får kanske åka hem redan imorgon. Eller i slutet på veckan. Dom konstaterade att jag mår bättre hemifrån om mina föräldrar kan sjukskriva sig från jobbet. Får typ "utegångsförbud"
Känns lite bättre.
Vet inte hur länge dom låter mig ha mobilen. Jag övertygade dom om att jag behöver mina vänner. Väggarna här är isolerade så det finns igen mottagning. Sitter på deras interna internet just nu så ingen ide att smsa.
Och skriv gärna inget på Facebook som folk kan se, har släktingar där som fortfarande inte vet något och jag vill gärna hålla det så. För tillfället iallafall.
Jag älskar er alla så jävla mycket, verkligen.
Och om jag är lite off de närmsta veckorna så ber jag om ursäkt redan nu, men saker är fan inte som de ska.
Och jag vill inte att ni ska tro att jag är något jävla psykfall. Jag sitter här för att jag själv bad om hjälp. Ni som hörde mitt utbrott på Emmaboda förstår nog varför. Efter det han jag haft sån jävla ångest. Jag har blivit så arg många gånger förut men jag har aldrig känt ånger. Jag har aldrig mått dåligt över det. Aldrig känt att det har varit en onormal reaktion. Men när jag blev arg på Daniel slog det mig att "helvete Milly, det är Daniel. Skärp dig för fan."
Han betyder så mycket för mig att det faktiskt fick mig att inse att jag har problem och söka hjälp. Jag tror inte att han förstår vikten i det. Han förstår nog inte hur mycket han betyder för mig. Att jag går igenom dethär för jag vill inte skada honom igen. Jag vill inte förlora honom. Utan honom är jag ingen. Hur många gånger jag än säger det så känns det inte som om det går fram.
Jag gör allt det här för honom. För alla mina vänner.
Till hösten har jag bestämt mig för att flytta till Göteborg. Jag vet inte hur jag ska få råd med det. Jag vet inte ens om det kommer hända. Men mamma har lovat att hon ska hjälpa mig. Jag behöver komma bort från Stockholm. Jag behöver börja om. Starta ett nytt liv bland mina nya vänner i en ny stad.
Imorgon ska jag vara på sjukhuset hela dagen. Ska ta massa prover. På sjukhuset finns det mottagning så smsa gärna, jag kan behöva det. Om jag får ha mobilen dvs.
Behövde verkligen skriva av mig.
Nona, Ida, Thomas, Ada, Clara, Simon, Peter, Kacke, Louise, Willam, Alexander, Maxe, Hannes, Alexandra, Daniel, Oskar, Jonas, Sofia och alla andra underbara vänner. Utan er är jag ingen. Jag älskar er så jävla mycket.
Jag tänker fan inte sitta inlåst på nått jävla ställe där man inte får knivar till maten och där dörrarna låses utifrån. Inte igen. Jag drar. Peace out.
Imorgon ska jag åka in i en sån här dum maskin och kolla så allt är som det ska.
Ja alltså, dom ska försöka ta reda på vad som är orsaken till min extremt brutala ilska och aggresivitet.
Jag tror såklart att det är någon jävla tumör som ligger och klämmer på hjärnan, eftersom det har blivit värre och värre bara de senaste året. Usch.
Sen ska jag snacka med nån jävla psykolog, orkar inte. ''PRATA UUUUUUUUT om mina problem.''
Håll käften och ge mig piller så jag kan bli normal, det är allt jag vill. Åh, blir så jävla irriterad av att bara tänka på det. Nån jävla fitta som ska sitta och berätta vad det är som är fel på mig, säga vad jag ska göra och hur jag ska bete mig. Vill bara kasta saker. Är så jävla arg. Sitter och klöser migsjälv i armen för att jag inte ska väcka alla i hela huset. Fuck off. Jag hatar allt.
Om någon vill göra en litet flicka i Stockholm till världens lyckligaste så kan den personen jättegärna få köpa dessa till mig.<3 Åh jag dör lite så fina dom är.
