Snälla läs det här.

Jag fick tillbaka min mobil. De enda jag kan tänka på är du och du vet exakt vem du är. Min superhjälte.Jag fick panik. Har suttit och stirrat in i väggen hela kvällen. Inte ätit, inte rört mig från mitt rum. Inte ens för att gå på toa. Människorna här skrämmer mig. Folk i min ålder som är helt sjuka i huvudet. Flickor som sitter och rycker sig i håret. Tjejer som skriker helt hysteriskt från sina rum. Folk som inte kan kontrollera sig själva, över huvud taget. Jag hör inte hemma här.
Får kanske åka hem redan imorgon. Eller i slutet på veckan. Dom konstaterade att jag mår bättre hemifrån om mina föräldrar kan sjukskriva sig från jobbet. Får typ "utegångsförbud" 
Känns lite bättre. 
Vet inte hur länge dom låter mig ha mobilen. Jag övertygade dom om att jag behöver mina vänner. Väggarna här är isolerade så det finns igen mottagning. Sitter på deras interna internet just nu så ingen ide att smsa.
Och skriv gärna inget på Facebook som folk kan se, har släktingar där som fortfarande inte vet något och jag vill gärna hålla det så. För tillfället iallafall.
Jag älskar er alla så jävla mycket, verkligen.
Och om jag är lite off de närmsta veckorna så ber jag om ursäkt redan nu, men saker är fan inte som de ska.
Och jag vill inte att ni ska tro att jag är något jävla psykfall. Jag sitter här för att jag själv bad om hjälp. Ni som hörde mitt utbrott på Emmaboda förstår nog varför. Efter det han jag haft sån jävla ångest. Jag har blivit så arg många gånger förut men jag har aldrig känt ånger. Jag har aldrig mått dåligt över det. Aldrig känt att det har varit en onormal reaktion. Men när jag blev arg på Daniel slog det mig att "helvete Milly, det är Daniel. Skärp dig för fan."
Han betyder så mycket för mig att det faktiskt fick mig att inse att jag har problem och söka hjälp. Jag tror inte att han förstår vikten i det. Han förstår nog inte hur mycket han betyder för mig. Att jag går igenom dethär för jag vill inte skada honom igen. Jag vill inte förlora honom. Utan honom är jag ingen. Hur många gånger jag än säger det så känns det inte som om det går fram.
Jag gör allt det här för honom. För alla mina vänner.
Till hösten har jag bestämt mig för att flytta till Göteborg. Jag vet inte hur jag ska få råd med det. Jag vet inte ens om det kommer hända. Men mamma har lovat att hon ska hjälpa mig. Jag behöver komma bort från Stockholm. Jag behöver börja om. Starta ett nytt liv bland mina nya vänner i en ny stad.

Imorgon ska jag vara på sjukhuset hela dagen. Ska ta massa prover. På sjukhuset finns det mottagning så smsa gärna, jag kan behöva det. Om jag får ha mobilen dvs.

Behövde verkligen skriva av mig.

Nona, Ida, Thomas, Ada, Clara, Simon, Peter, Kacke, Louise, Willam, Alexander, Maxe, Hannes, Alexandra, Daniel, Oskar, Jonas, Sofia och alla andra underbara vänner. Utan er är jag ingen. Jag älskar er så jävla mycket.