mini_emos blogg

Var och prata med en läkare idag.
Ska kanske få börja ta en starkare medicin.
Wiiiie! ^^
Var även till gymmet idag. Och träna muskler jag inte har x)

Morsan är Falun på lasarettet.

Tralala
Vill ha kaffe.
Men har ett problem.
Det är för långt till köket! :(

Orden ekar i mitt huvud!
Dom vanliga och dom nya.
Dom nya kommer från lärare.

" du har förstört ditt utseende"

"Du kommer ALDRIG bli något, du kommer aldrig lyckas, du har inte en chans!"

"Du har ingen anledning till att gå ett fjärde år.,du har ingen diagnos"

Runt, runt, runt, snurrar orden i mitt huvud.
Varför måste lärare trycka ner mig så?
Räcker det inte att jag gör det själv?
Tydligen inte... Här försöker man att må bra igen.
Har kämpar man varje jävla dag i skolan.
Med ett fejkleende.
Ingen lärare skulle fatta iaf. Ingen skulle fatta hur jävla dåligt jag mår.
Ingen skulle förstå varför jag ligger efter.

Ibland önskar jag att dom visste hur jag har det här hemma.
Så kanske dom skulle förstå.
men att förklara det själv... Det är bara lönlöst!

Jag har en chans. Att få få flytta hemifrån.
Behöver bara skaffa ett extra jobb.
Sen kan jag bara ta över lägenheten.

Komma bort från detta så kallade hem.
Komma bort från alla som ska klaga på mig.
Som ALDRIG är nöjda med nått jag gör.
Komma bort från kuk Malung!

Flytta hemifrån.
Det är allt jag vill.

Jag skiter i vad morsan säger och tycker.
Finns inte en chans att jag bor kvar här hemma längre!

Jag och två andra esteter satt och diskuterade tro och sånt med våran danslärare.
Och då kom vi så klart in på mat och skadebeteende
Och min lärare tittade på mig och sa "ja, jag vet att du känner dig träffad"
Näääääähääää!?
-.-

Trlalalala.
Sen jag började tänka på mig så har det gått ganska bra.
Och, nej. Det är samma sak som att må bra psykiskt!

Har ju tänkt att jag ska börja gyma!
3 gånger i veckan!
Måndag.
Torsdag.
Fredag.
Sen har jag ju dans 3 dagar i veckan.
Måndag.
Tisdag.
Onsdag.

Så jag kommer att träna 5 dagar i veckan.
Och ja, jag kommer att vara försiktig så att jag inte rasar ner i vikt!
Vist, jag har en ätstörning. Men! Det sitter mera i psyket!
Jag ser mig själv på ett negativt sätt! Jag äter bättre nu än vad jag gjorde under 2012-2013.
Och jag börjar att känna hunger igen! Vet ni hur lycklig jag är för det eller?
Nej, jag tror inte det. Att inte ha kunnat känt hunger har varit jobbigt!
Men det börjar komma tbx nu. Så jävla härligt! :D

"Jo jag vet. Jag skaffar en ny tjej.
Sen hör jag av till Marina jätte ofta.
Sen ringer jag henne och säger att jag SAKNAR hon.
Sen avslutar jag med att säga PUSS hej!"

Asså på riktigt!?
Det funka ju inte. Och min känslor är borta.
Att vara vänner. FINE! men sen är det stop! Sen känner jag inge mer!
Du hade din chans. Du sumpa den.
Jag har gått vidare.


Och du kommer inte att få tillbaka mig.
Hur du ens försöker.

Varje dag så ser vi det i media. Vi ser smalt, magert, vackert vi ser berömmelse.
Men det vi inte ser är att 1 av 100 kvinnor lider av någon slags ätstörning. Vi ser inte att ätstörningen har den största moraliteten av alla psykiska störningar. Ätstörningar är den tredje mest förekommande allvarliga sjukdomen bland tonårsflickor. Ettårs statistiken för anorexi är mer än 12 gånger högre än alla andra dödsorsaker för kvinnor mellan 15-24 år.
Bli inte en del av statistiken!
Men det är inte bara i media vi ser smalt. Även i klädaffärer har skyltdockor där revben och nyckelbenen syns! Jag personligen tycker att det är sjuka ideal! Skyltdockorna borde se mänskliga ut! Dom borde gå efter Marilyn Monroe! Hon är en väldigt bra förebild! Hon är fin med sina kurvor! Det är så det borde vara! In med skyltdockor som har mer kurvor! Idealet borde vara kurvigt och snyggt! Inte smalt och sjukt!

Det är jag det! Är så jävla förbannat kräsen när det gäller mat!
Och det är fan jobbigt! Men så är det.

Äter inte:
Hamburgare.
Kebab.
Skaldjur.
Fisk.
Svamp.
Kalkon.
Älgkött
Lamm.
Skinka (som pålägg)

Bara en pytte del av ALLT jag INTE äter.

Stress,stress,stress och åter stress!
Sen lägger man på tjat,gnäll och klagomål!
Och en massa jävla press på det!
Plus en massa tankar som snurrar runt.

Fixering.
Prestationsångest.
Förvirring.
Osäkerhet.

Igår kväll fick jag då lite sömn iaf.
Så jävla skönt!
Med tanka på att jag har haft sömnlösa nätter sen jag fick reda på vad som hade hänt min "bror"...
Har varit sjukt orolig!
Men nu vet jag att han lever iaf. Och jag kan andas ut!

Min rygg tycker inte om mig!
Har fan svin ont! Var fan ett under att jag kunde kliva upp i morse!
Men, jag ska inte klaga!