Jag vill ha nya kontakter, mera vänner, men sen när tillfället kommer så vågar jag inte ta steget. Så dumma tankar som kommer upp. Jag blir dessutom väldigt stressad av det.. För det känns som jag måste leva upp till någon jag inte är, för att verka intressant. Och det gör mig psykiskt matt.
Det har blivit mycket bättre sen förr, det ska jag inte ljuga om.. Är mer pratglad och är mer öppen, men det är ändå ett litet problem som fortfarande ligger hos mig.
Om det inte vore för en särskild vän (som alltid är pratglad) så hade jag nog inte varit där jag är idag. Och medicinen har hjälpt något oerhört också! :)
Jag är så glad att jag hittade emocore! Alla är så oerhört vänliga! Känns som man hittat hem på något sätt. haha kanske låter konstigt, svårt att förklara, men ni förstår säkert :P
Jag hade aldrig vågat skriva såhär om jag inte kände det. För har sån idiotisk rädsla om vad folk ska tycka om mig. Egentligen borde jag inte bry mig men det har ju med självkänslan att göra, tyvärr.
Hur som helst så är jag tacksam för att ni är som ni är! :)
Kom och tänka på varför jag går till pubar själv ibland.. (Det kanske är skummare än vad jag tycker) Haha men men..
För jag tycker det är jobbigt, så varför gör jag det? Det kan vara för att jag på något sätt undermedvetet vill utsätta mig för det.
Eftersom jag har det svårt socialt, så är det ett bra tillfälle att kunna utveckla den. För då pratar jag med människor som jag aldrig skulle göra annars.
Då är man hemma igen.. Jisses, var en hyfsad rolig kväll.. Det var dock en konstig gubbe på 50 bast som tyckte de va weird att jag var ute själv.. Grimaserande med ögonen som om jag var dum i huvudet och tog upp händerna som ett frågetecken till grannen bredvid..
Haha, vart ganska konstig stämning efter det xD Men men, förutom det så var de najs! Tog en hamburgare hos Jesper (harakiri gubben) Sen åkte jag hem. Godnatt!
Nu har jag äntligen fått mina pengar! Hade väldigt många planer på vad jag skulle göra, men nu känner jag inte alls för det. Vill bara vara hemma.. Jätte tråkig tjej. Kanske får lust senare.. Det är ju ändå fredag :]
Varför ska de vara så läskigt när de plingar på dörren? Får seriöst panik. Hjärtat slår i 180 km och blir stel som en pinne.. Sen lotsas jag sova? Inte precis som att de kan se mig .. -,-
Någon annan som känner igen sig? Eller är det bara jag som är en konstig granne?
Nu börjar ångesten smyga sig på.. Det är såklart typiskt! Enda sköna är att jag vet anledningen till varför den kom. Eller ja.. "Sköna" Finns både positivt och negativt när det kommer till den saken. Just nu hade det nog varit lättare att inte veta.
Men men! Ska försöka att bara vara i den, älska den, smeka den och sen gå vidare. :) <3
Var inte så länge sen jag fick veta att jag har posttraumatisk stress och generaliserad ångestsyndrom..
När jag fick veta det slog ångesten över.. Såklart, Haha :P Men samtidigt var det skönt, för de var ingen som riktigt trodde på mig att jag mådde som jag gjorde.
Och nu förstår jag också varför jag inte kan hantera stress.
Stressproblemet har jag haft sen många år tillbaka. Finns nog många saker som kan ha utlöst min PTSD.
Hur som helst går det framåt.. Har aldrig upplevt den glädje som jag gjort nu de senaste året. Säger inte att allt är dans på rosor, guppigt och krokigt är det såklart. Men det går som sagt framåt, sakta men säkert :)
Jag kommer ihåg när jag var 16 år och sa till mig själv "jag vill uppleva lycka, och jag ska fortsätta tills jag får uppleva den"
Det var min drivkraft, jag ville verkligen veta hur de kändes att vara lycklig.
Och äntligen idag har jag fått uppleva den.
Till alla er som mår dåligt av olika anledningar, håll ut! <3
