Riktigt namn:
Satan. Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Inte valt
Bor:
Inte valt
Politik:
Anarkist
Dricker:
Inte valt
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Indie
Medlem sedan:
2008-11-10
Skrev den här för länge sen. Buhu buhu buhu brokenheart lol wähä. Brevdikt buhu mi hart is brokun stakars mej mvh dåtida jag
Räknar brännsår på insidan och det känns som
hela hjärtat är fullt av dem efter att det slog så
hårt utan att jag kunde stoppa det. Inser sedan
att vissa saker kanske är för fina för att man ska
få mer av det när man vill det och för bra för att
man ska få bli van med det.
Det händer att ångestladdningar bryter över sin
bristningsnivå då och då. Minns att du sa att jag
var någon medan jag samtidigt tänkte att jag
faktiskt inte var någon alls. Nu känns det som jag
är ingen och ingenting. Min hjärna har en förmåga
att röra ihop saker så att jag förstör det jag var
rädd om trots att det bara var en tanke och fantasi.
Jag är inte lycklig lottad men jag skulle kunna bli det.
Jag trivs i ditt sällskap, det är det enda jag vet och
för mig räcker det just nu. Jag vet inte om jag gjort
fel eller om jag tror och bara tror allt illa om mig själv
och att saker bara rinner ut i sanden och går sönder
för att det oroar mig.
Paranoia är något jag dras med och det är ödesdigert
då allt kan vara okej och bra men bara för att jag tror
och undrar och oroar så blir allt som jag befarar bara
för att jag beter mig som att nåt är fel. Jag skapar
felen i allt jag håller av och det är det som gör att jag
förlorar det. Jag leker finn fem fel med varje händelse
och allt jag sagt och gjort i närheten av dig och det
slutar med att jag hittar flera hundra fastän de inte
kanske finns där för dig.
Om jag bara lät saker vara som de är, inte tvinga det
vara svart eller vitt, då hade jag sluppit slåss och
tampas med onda tankar som förpestar min skalle
och gör att jag inte kan andas på kvällen.
Jag önskar att det går att rädda, var nu vi var påväg
eller var vi nu stannade för att det var fint och jag
tycker inte att nåt känns fint längre. Jag valde ditt
sällskap framför min egen ensamhet och bara det
borde vara smicker, för att jag aldrig gör det.
Mår fruktansvärt jävla rövkasst. Mamma behandlar mig som skit som vanligt. Har suttit på balkonggolvet och vrålgrinat + spytt slem halva kvällen. Fått stöd av min syster och varit förbannad tillsammans med henne över vilket as mamma är mot mig. Mamma och jag har inte sagt ett ord till varandra sedan kl 18-19 ca, vilket är länge för att vara i min familj. Om hon försöker prata med mig kommer jag sägs åt henne att lämna mig ifred. Går ändå inte att prata med henne. Allt är alltid alltid alltid Nellies fel.
Mitt rum ser mer ut som ett helvete än vad det brukar vara pga var rasande+ledsen+upprörd så sparkade runt all skit där inne så nu är det verkligen grejer överallt. Det första min syster sa när hon kom upp till mig för att se så jag var okej efter att mamma gjorde mig ledsen och upprörd:
"Mamma är verkligen dum i huvudet. Jag hoppas så att du får den där stödgrejen genom psyk så du kan flytta härifrån och slippa henne".
Förresten så har jag kommit fram till att jag antagligen har psoriasis. Har fått de kliande fläckarna utspritt över hela kroppen plus har så mycket utslag i hårbotten att jag kliar mig blodig. Visade utslagen på kroppen för min vän (vars lillasyster har psoriasis) och hon sade att det såg exakt ut som på hennes lillasyster.
Så ja. Livet äger ju. På onsdag ska jag till VC och jag kommer mörda dem om de bara skickar hem mig med nån jävla salva, som de alltid gjort trots mina ständiga hudproblem i alla former. Och nu känner jag mig verkligen superfräsch. Röda, medelstora samt små röda, torra kliande fläckar här och var. Spyr på mig själv.
Tandläkartid imorgon och jag har redan tandläkarskräck :''( They will slay my mouth. PLUS att jag är förkyld. Har förresten asgoda nyheter som jag inte vet om jag delat med mig av än, tror inte att jag har det. Minnet är inte längre än näsan räcker i mitt fall. Men jag skriver om det imorgon eller nåt, för jag måste sova. Ska upp typ nio-tio. Jezeezzzz.
Hur som helst så kan det bli så att min närmsta framtid kan bli jätteljus jämfört med mitt nuvarande läge. Livet räddat om det går igenom. I alla fall för ett tag. Berättar sen.
Klockan (hahahahhah min mobil skrev: köphkan) är halv fem och vad gör jag? :/ Jo sittter och tittar på Spartacus Blood and Sand :/ mm :/ mitt liv<3 Men Spartacus är bra.. Säsong 1 i alla fall. *
Ringde folktandvården idag (igår, om ni är dygnhitlers) och fick tid kl 11:40 på torsdag. Ska bli intressant att se hur det går med att gå upp ca kl 09-10 på tordag då. :-) Vid årsskiftet är det ju adios till gratis tandvård och vill väl ta vara på det som är gratis, och undersöka min käft som alltid lyckas ha hål varje tandläkarkontroll. Laga den skiten innan shit blir expensive.
* : ps: Resten av säsongerna suger pga ny Spartacus-skådis. Undrade varför förut för nåt år sen när jag upptäckte det, kollade runt lite på nätet och fick reda på att han dött i cancer. Grät en skvätt då pga det. Ca världens snyggaste man, han var bara 34 eller 38 eller nåt när han dog. Den nya skådisen suger kuk. Spelar inte ens karaktären som den ska vara.
Idag (igår) var det förresten 4år sen vi fick beskedet om min lillasyster Elsies cancer, då 2år och 10 månader gammal. Nu är hon 6 år och 10 månader gammal, är frisk och går i första klass i skolan. Hon har börjat lära sig läsa. Hon är med och leker och springer på idrotten. Svårt att förstå att hon, för bara något år sen, inte kunde gå eller ens krypa pga sjukdom. Världens starkaste tjej. Min kämpe. Jag älskar henne så mycket.
Nu har jag sett klart Orphan Black S2 och S3 släpps inte förrän nästa år. Nu tänker jag kissa, gå ut och röka och sedan gråta i Signes päls pga separationsångest.
