Gnäll

Skrev den här för länge sen. Buhu buhu buhu brokenheart lol wähä. Brevdikt buhu mi hart is brokun stakars mej mvh dåtida jag

Räknar brännsår på insidan och det känns som
hela hjärtat är fullt av dem efter att det slog så
hårt utan att jag kunde stoppa det. Inser sedan
att vissa saker kanske är för fina för att man ska
få mer av det när man vill det och för bra för att
man ska få bli van med det.

Det händer att ångestladdningar bryter över sin
bristningsnivå då och då. Minns att du sa att jag
var någon medan jag samtidigt tänkte att jag
faktiskt inte var någon alls. Nu känns det som jag
är ingen och ingenting. Min hjärna har en förmåga
att röra ihop saker så att jag förstör det jag var
rädd om trots att det bara var en tanke och fantasi.

Jag är inte lycklig lottad men jag skulle kunna bli det.
Jag trivs i ditt sällskap, det är det enda jag vet och
för mig räcker det just nu. Jag vet inte om jag gjort
fel eller om jag tror och bara tror allt illa om mig själv
och att saker bara rinner ut i sanden och går sönder
för att det oroar mig.

Paranoia är något jag dras med och det är ödesdigert
då allt kan vara okej och bra men bara för att jag tror
och undrar och oroar så blir allt som jag befarar bara
för att jag beter mig som att nåt är fel. Jag skapar
felen i allt jag håller av och det är det som gör att jag
förlorar det. Jag leker finn fem fel med varje händelse
och allt jag sagt och gjort i närheten av dig och det
slutar med att jag hittar flera hundra fastän de inte
kanske finns där för dig.

Om jag bara lät saker vara som de är, inte tvinga det
vara svart eller vitt, då hade jag sluppit slåss och
tampas med onda tankar som förpestar min skalle
och gör att jag inte kan andas på kvällen.

Jag önskar att det går att rädda, var nu vi var påväg
eller var vi nu stannade för att det var fint och jag
tycker inte att nåt känns fint längre. Jag valde ditt
sällskap framför min egen ensamhet och bara det
borde vara smicker, för att jag aldrig gör det.