Be careful making wishes in the dark

Pratade med lille Almis (men gud vad ironiskt) idag och han bad mig att gå upp till hans kontor/studio eller whatever.

Han bad mig sjunga en tredjedel av låten ett par gånger. Jag var nervös, det kan jag lätt erkänna, men jag var ovanligt bekväm endå. Även fast jag missade en del toner och hade skakika ben så var jag endå bekväm i mig själv. Och jag fick inte vågar av själv-hat tankar för mina misstag.

Jag har mår bra. Inte bäst men bra. Jag håller på att blir bättre.

Jag kanske inte är så hopplös som jag trodde.