Novell

Här e en kort novell som jag skrivit på elevens val skriv järna vad ni tycker ;)
jag tror min lärare börjar bli trött på att jag alltid skriver sorgliga noveller xD haha
ps. sorry för alla stavfel :o inte precis världsbäst på stavning ^^

sorg och förlust

Mörkret föll över staden när solen sakta gick ner. Ingen visste vad sin sbart skulle drabba den tråkiga lilla staden. Allt var tyst, men inte länge till, Alex och Kim satt tysta i köket och spelade kort. Dom förstod inte vad som skulle hände, att dom snart skulle skiljas åt.
"Hahaha jag fick slut på alla kort först jag van" skrattade Kim. Alex såg på kim drömande.
"Hallå?" Alex rykte till "sover du eller?" Kim glode på honom.
"Ehm, nej jag bara ehm, jag lixom" han stammade lite och försökte komma på något att säga.
"haha det är okej, du kanske skulle lägga dig du värkar trött" skrattade hon och såg på Alex med dom vakraste ögon man kan tänka sig.
"Jag måste gå hem nu, vi ses imorgon" sa Kim och reste sig upp.
"Det var kul att du kunde komma och spela kort med mig, det är ganska tråkigt här när inte brorsan är här." Berättade Alex.
Alex bror, Johan hade åkt till ett läger med sina kompisar och skulle vara borta tills skolan startade igen.
"Det var kul att få komma hit och det var ett nöje att besegra dig" skrattade hon. Kim gick och Alex stängde dörren efter henne.
Alex sprang upp på rummet och började skriva i sin dagbok.
-Kära dagbok, Kim kom över idag och spelade kort med mig hela eftermiddagen, hon är världens snällaste människa. Hennes blpa ögon sjunger när man ser rakt in i dom, hennes korta blonda hår är vakrare än tusen blommande ängar och hennes röst den är som-
Ett ljud störde Alex men inte vilket ljud som hellst, det var ett skrik följt av två skott. Det var Kims skrik, hennes skrik ekade i Alex huvud och han fyldes av oro och sorg. Han sprang snabbt ut och såg Kim på marken i en blodpöl. En man sprang iväg längre bort, han hade en pistol i hande. Kim hade ett skott i magen och ett i pannan. Blod ran nedför hennes kind. Alex tog henne i sin famn, han såg rakt in i Kims tomma blick och viskade till henne:
"Jag älskar dig, jag önskar att jag vågat säga det tidigare" Med tårfylda ögon höll Alex hårt om Kim och grät. Folk hade börjat samlas på gatan och en man hade ringt polisen och ambulansen. Det dröjde inte länge föräns dom hadde kommit och hämtat henne. Alex sprang upp på sitt rum när ambulansen åkt i väg och skrev i sin dagbok:
-Det borde ha varit jag, varför blev det hon? Hon förkännar inte det ödet, men det gör jag. Om jag inte hade ringt henne och bett henne komma hit hade hon levt idag, varför hon? Varför just hon? Mitt hjörta har gått itu och mina tårar blit till floder. Jag älskade henne och det fick hon aldrig veta, men jag önskar hon fått det.-

Än idag, flera år efter förlusten av Kim sörjer Alex fortfarande, och hur vet jag det? Det vet jag för att jag är Alex. Jag kommer aldrig glömma Kim, min första kärlek och inte heller det sista hon sa till mig innan hon gick "Det var kul att komma hit och det var ett nöje att besegra dig" Jag mins hur lyklig hon var när hon gick. Men hennes blodisande skrik är fortfarande fast i mitt minne och i mina drömmar. Nu går då och då och lägger en ros på hennes grav och hoppas hon hör mig när jag berättar för henne att jag fortfarande älskar henne.

slut