Avtrubbad.

Har flutit runt i något konstigt slags mellanläge mellan depression och likgiltighet hela dagen.
Allt har bara varit en enda grå massa. Kände mig avtrubbad från resten av världen. Färger, former, ljus, människor, röster, allt bara flöt samman till ett enda hav av meningslöshet.
Låg ihopkurad på det kalla golvet i min trappuppgång och försökte sova, hade ingenstans att ta vägen. Förutom till skolan, men det innebar ju att träffa människor. Andra själlösa individer som flyter runt i den gråa massan, som bara flyter med strömmen. Eller individer kanske inte är rätt ord för det. Skal snarare sagt. Ihåliga skal, som går att fyllas med vad för sörja som helst. Kapabla till att tänka själva, de har bara inte förstått det. Och kanske aldrig kommer göra det heller. Istället har de låtit sig hjärntvättas, blivit robotar.
Lika meningslösa som alla andra. Enda skillnaden bara att de inte insett det än, hur meningslös deras existens är, hur meningslösa vi alla är.
Har läst Scum Manifest hela dagen, med Valerie Solanas ord ekande i huvudet. Mitt i likgiltigheten har jag haft en svag känsla av någonting. Jag tror att jag skulle vilja identifiera den känslan som ilska. Det är ingen obekant känsla direkt. Ilska, hat och raseri är vad som till största del uppfyller mina tankebanor. Men det brukar ju vara så, när man efter ett liv i förnekelse äntligen konfronterar verkligheten.
I början var det skönt. Det kändes som att ilskan fyllde mig med energi och kraft. Jag skulle göra revolt, vara på toppen av universum. Krossa, förgöra och bygga upp igen.
Nu känner jag mig istället bara matt, tömt på kraft. Lika liten och meningslös som alla andra.

Det är svårt att hålla sig frisk när världen är sjuk.
Det är inte jag som är trasig.