Ensam brud.

Har inte haft ett riktigt förhållande på snart ett år. Börjar faktiskt sakna det lite, det börjar kännas lite tomt.
Skulle vara lite fint sådär, att ha någon som alltid fanns där. Att bara få känna närhet, trygghet och allt det där och få känna sig älskad. Att vara sådär pirrigt nykär när allt känns så himla stort. Få pirr i magen av minsta lilla.
Hålla varandra handen, kramas, pussas, laga mat tillsammans, lyssna på fin musik, prata om allt möjligt och bara må bra och existera tillsammans.

Enda problemet är väl dock att bara tanken av ett förhållande ger mig panik. Ångest, instängdhet och otillräcklighet är väl de ord som skulle bäst skulle kunna beskriva min erfarenhet av förhållanden.
Så jag vet inte, skulle vara fint att ha någon som får en att känna sig speciell och allt det där, men jag vet inte om min förhållandeskräck är för stor för det. Senaste personen jag hade något slags förhållande med gick det helt åt helvete med, verkligen. Fast jag börjar undra om det faktiskt var hans fel, och inte mitt.

Tycker egentligen att den sociala normen om hur ett förhållande ska se ut är ganska idiotiskt. Liksom, vem fan kom på hela idén med att man ska ha äganderätt på en annan person? Liksom, hur mycket smärta och svartsjuka har inte det skapat?
Tänk om vi levde i en värld där vi bara kunde få älska vem vi ville, utan något krav på ägande.
Tror dock att denna norm är för hårt inpräntad i min hjärna för att jag ska kunna komma ifrån det, även om jag skulle vilja.
Varför ska man bara vara två personer i ett förhållande? Varför ska man behöva binda sig till en person för att bevisa att man älskar den, kan man inte älska flera personer, vore inte det bättre?
Fast alla människor har väl ett behov av att känna sig speciella, och känna att man på något sätt är bättre än alla andra. Så det där med ensam äganderätt kanske inte går att komma ifrån, jag vet inte.