Novell - Läs om ni vågar

Den kåta munken.

Jag säger er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta så skall dörren öppnas.

Glada skratt och rop hörs utanför fönstret där jag sitter och spanar ut ur mitt gråa, trista rum. Det är sparsmakat möblerat med gamla möbler i trä, en enkel säng, bokhylla, en stol samt lite kläder i en kista. Lavendeldoften utanför sticker retfullt i min näsa och jag svär tyst för mig själv över att ingen har flyttat på de äckliga växterna.

Mitt namn är broder Jacob, jag är skallig, 23 år gammal och en rätt så tystlåten munk. Munkar skall vara skalliga och föreställa smarta och lärda, men det är inte jag, ännu.

Just nu flyter tiden, seg som lava. Jag var nyligen utomhus och bad middagsbön men nu är jag rastlös. Som vanligt. Jag trodde mitt liv skulle bli mer intressant efter jag valt att bli munk, men skall jag vara ärlig så har det nästan blivit outhärdligt tråkigt, utom när jag söker kontakt direkt med Gud.

När jag fyllt 14 så gick jag med i ett kloster i hopp om att Gud, eller i bästa fall änglar, skulle prata och leka med mig. Mina vänner, jag hade väldigt få, ville inte prata eller leka med mig. Har jag väl gått med i klostret så kan jag inte gå ur, tänkte jag. Jag kände mig som en liten, dum och väldigt ensam unge utan vare sig flickvän eller Gud och undrade om jag hade bett för lite? Inte försökt tillräckligt mycket? Varför svarade Gud inte på mina böner? Tycker han inte om mig? Ingen verkade vilja svara. Mina ”bröder” på klostret sa att jag skulle fråga Gud, men tystnaden var det enda som hördes.

Några år senare upptäckte jag en kompis, han hade visserligen alltid funnits vid min sida utan att jag vetat om det. Den här dagen satt jag i örtagården och vilade mig i skuggan när jag såg en medelålders dam genom ett hål i muren. Hon stod och pratade med Fader Christer om något jag inte riktigt kunde uppfatta. Vädret var fint med vårsol, bara en aning för blåsigt. Eftersom ingen annan var ute i trädgården fortsatte jag att spionera när en vindpust plötsligt tog tag i damens klänningsfåll och blåste upp klänningen i ansiktet på den arma kvinnan. Hennes röda hår fladdrade vilt omkring som djävulen själv, men allt jag såg var den vackra synen av hennes elfenbensvita, runda ben som fick något i mig att vakna. Känslan var främmande och övermannade mig så jag föll baklänges, rakt ned i persiljan. Det började dunka i mitt kön och min lilleman hade plötsligt, under loppet av några sekunder, blivit storeman. Jag visste inte ens att det var möjligt. Där låg jag, mitt i rabatten, med jord på min redan bruna kappa och förstod ingenting.

Sjuk av rädsla lunkade jag tillbaka till mitt rum och lade mig ner på den hårda sängen, lite som för att dö och bad en bön till den så kallade ”allsmäktige” då märkte jag att storeman hade blivit lilleman igen. Tack och lov, han hörde mig för första gången när jag som mest behövde honom.

Senare den kvällen började jag försiktigt utforska lilleman med darrande händer. Jag tittade mig nervöst omkring som för att försäkra mig om att ingen gömde sig i mitt rum. När jag sedan tittade tillbaka mellan mina ben så var lilleman försvunnen, kvar var bara storeman som jag träffade på lite tidigare idag. Jag smekte honom allt snabbare och snabbare. ”Åh Gud, vad skönt”, stönade jag. Innan jag hann reagera så hände något magiskt, en uppenbarelse av Gud. Självaste herren! Jag var då övertygad om att Gud talade till mig. Den natten somnade jag lycklig och ihopkrupen i fosterställning som ett litet barn.

Nu är vi tillbaka i mitt rum, där det började, som i början av denna novell. Men också som i början av där allt började. Allt eftersom jag tänker tillbaka på historien i mitt huvud har min kompis svällt upp och jag ska precis börja tala med Gud igen.
Jag är nästan framme vid himmeln när min dörr knarrande åker upp med ett brak…