Ambulans, 112, sjukhuset

Igår natt fick jag ringa 112 för första gången i mitt liv. Har alltid fruktat för det ögonblicket men det var inte lika svårt som jag trodde. Dels för att jag slapp prata och för att ingen var synligt "dödsskadad".
Undrar ni vem som behövde hjälp och varför jag ringde? Jo, mamma opererades för 2 veckor sen bort sin gallblåsa och det gick bra. Efter några dagar fick hon "smärtanfall" på söndagen som påminner om gallstens/njurstensanfall och lyckades bli inlagd i några dagar. Men de skickade hem henne på onsdagen. Hemma fick hon varje natt samma smärtanfall men de kunde bara ge henne mediciner som hon kunde ta varje dag eftersom de inte visste vad felet var, i detta fall misstänkte de irriterande gallvätska som retade magsäcken eller en inflammation, men det skulle lööösa sig av medicinerna. Förhoppninsvis. :P Icke sa nicke. På fredagen besökte hon vårdcentralen för att hon var orolig, fick remiss till akuten för att det hjälpte inte och hon hade allvarliga smärtor dagligen. De skickade hem henne.

Nu i söndags natt kl. 01.25 fick hon detta anfallet som gjorde att jag ringde 112, för vi orkade inte vänta ut ännu ett anfall. De kom och gav henne smärtstillande, körde in henne, där fick hon vänta på doktorn som sen råka sätta igång ett nytt anfall när han skulle klämma på hennes mage. När hon ber om flytande alvedon i dropp så säger han "Jaja :)" går iväg, skickar en sjukskötare med panodil, när hon inte ville ha det kommer han tillbaka med piller i baken och en spruta som gör mer ont än det redan gjorde. Efter 30 minuter har medicinen inte börjat verka så mamma ber mig att säga till sjuksköterskan utanför att de inte hjälpt. Vilket jag får svaret att "hon får lugna sig, det tar längre tid än 30 minuter.." som om man vore en idiot.. Så fortsätter hela natten/morgonen och timmarna bara springer iväg för att jag såå gärna vill lägga mig ner på golvet och sova istället för att vara vaken. Iaf så är jag så jävla trött så jag blir ivägskickad av mamma vid 5.30 tiden för att jag inte ska missa skolan och första dagen på kursintroduktionen. Precis när jag kommer hem ringer hon och säger att vi ska åka tillbaka och hämta henne. Precis när vi parkerar utanför akuten 12 minuter senare ringer hon och säger att hon har pratat med en ny läkare och har fått värre smärtor så de behåller henne. TACK OCH LOV. Tog det så lång tid?!
Senare på dagen ringer hon och säger att de har "hittat felet". Denna gång att de är gallsaft eller vätska som har läckt ut till njuren som de ska skölja idag. MEN de vet inte varifrån vätskan kommer, då kommer det inte hjälpa om de tar bort problemet för stunden.

Jag har aldrig varit i direkt kontakt med sjukhuset på det här sättet. Det skrämmer mig först och främst hur de så gärna vill skicka hem patienter. Klart att det annars är brist om platser, men de som verkligen känner sig otrygga och inte mår bra skickar de ändå hem. Igår hade mamma så ont att hon klassade det som en 10 av 10 på smärtskalan, alltså mer än att föda barn enligt henne. Då tror inte läkarna på henne och säger att det är en 5a. Ts, det är väl ändå hur patienten upplever det, eller? Det verkar som om de är svårare för läkarna att tro på mamma och hur ont hon verkligen har då hon mest bara kan ligga och gny under tiden. Måste man ha ett avhugget ben med sprutande artärer undrar jag för att det ska hända grejer..
Håller just nu tummarna och orkar inte med att ha en dålig mamma hemma som man ska ta hand om varje dag. Vill inte att det ska felanmälas att de har gjort fel eller något heller. Önskar att de hittar orsaken och trollar tillbaka henne till en frisk och kry människa som hon var innan operationen. Hon har gått ner 4 kg på 2 veckor :(