f*n

Jag känner att jag dras tillbaka sakta men säkert, kan inte göra nått åt det. Ångesten stiger till den grad att luften inte längre går att andas in. Jag skakar, gråter paniken tar över helt o hållet.
Jag börjar tvivla på allt.
Jag är tillbaka där jag en gång började och det finns inget som kan ändra på saken, jag stänger er ute trots att jag kanske inte alltid vill.
Inget kommer bli detsamma som det en gång var.

(Innan ni yttrar er om detta är för att få uppmärksamhet - svaret är då NEJ, detta är min blogg och här skriver jag ut det jag känner oavsett vem som läser.)