Stark är vad hon är.

Satt hos mormor idag.
Bredvid henne.
Höll henne i handen.
Klappade henne på kinden och axeln.
Vi sa flera gånger att vi alla var där och att hon fick gå.
Hon har rejäla andningsuppehåll och det är så läskigt.
Varje gång tänker man "Är det sista nu?"
Men är det sista?
Nej.
Hon är jävligt stark min mormor.
Men det behöver hon inte vara.
Hon kan släppa och då blir allt bättre, hon slipper ha ont.