Sanningen.

Idag har jag nått intressant, ledsamt och riktigt jävla roligt att skriva om.

I hela mitt liv har jag mått dåligt. Så otroligt dåligt att jag stannade hemma mycket från skolan för både klasskamrater och lärare var dumma i huvudet.
Jag missade mycket i skolan och hade bara några E.
När det anmäldes till socialen att jag var borta så mycket så blev det möte på möte.

Jag behövde ett E i matte för att komma in på det programmet jag ville egentligen.
Men matten var så jävla svår och jag förstod ingenting, jag bad om hjälp. Några extra matte lektioner nån gång i veckan.
Tror ni jag fick det?
Nej.
Några månader innan vi slutade så var jag på botten.
Det största problemet jag hade var matten. Den jävla matten. Hatar det.

På ett möte som jag, mina fördäldrar och klassförståndare, kurator och en från socialen var på, så sa min lärare:
"Det är inte lönt att försöka, du kommer INTE klara det."
Det är precis vad han sa.
Jag blev så jävla deprimerad och hade så dåligt självförtroende.


Men.
Nu är jag här.
Ett år senare.
Att börja gymnasiet var en nystart.
En vändning till det bättre.
Mina klasskamrater och lärare är de bästa som finns.

Idag har jag haft sista mattelektionen på väldigt länge.
Jag har mitt första E i slutbetyg i matte.
DETTA ÄR DET BÄSTA SOM HAR HÄNT MIG

Ska gå och slå min gamla lärare med en mattebok,
För fy i helvete jag lyckades.