kylan

Regnet föll ned från den grå himlen och träffade kullerstensgatan vid hans fötter.
Hans sinne var lika drucket som han var blöt och vinflaskan i hans högra hand var fylld med en knapp botten av vin och saliv.
Han låg med ryggen mot den kalla tegelväggen och betraktade regnet falla ned. Han var inte van vid känslan av alkohol som spred sig genom kroppen, men det var inte nog för honom.
Det var inte nog för att dränka hans känslor, inte nog för att dränka den smärta han blivit tillfogad, en smärta som han själv gjort sig förtjänt av, en smärta som han var för svag att hantera.
Han kände sig svag efter allt han gjort, eller rättare sagt efter de saker han aldrig sade, eller gjorde. Han ville att alkoholen skulle hjälpa, men den gjorde bara klumpen i han mage större.
Timmarna gick i den lilla gränden där han låg, stilla lutande mot den kalla tegelväggen, regnet föll fortfarande intensivt och alkoholen hade fått hans sinne obrukbart, han låg fortfarande kvar med hans tankar och smärta kretsande i sitt huvud.
Han orkade inte ens försöka att resa sig upp, även om solen snart skulle gå upp och människorna skulle fylla gatorna.
Bara dagar tidigare hade han aldrig kunnat utstå skammen av en människa hitta han drucken i en gränd när solen gick upp. Blickarna han fick i vanliga fall var nog med smärta.
Men nu hade inte förstånd till att bry sig, han ville supa bort känslan av smärta, känslan av liv ville han bli av med.
Han hatade sig själv. Han hatade sin feghet, sina känslor, sin spegelbild, sin röst, han hade fyllt upp sig med känslor av hat mig sig självt. För det var det han tyckte sig vara värd.
Hans mage vändes plötsligt ut och in och vinet kom upp igen, rakt ned över hans knä. Hans huvud snurrade av alkoholen och kylan som fick hans kroppsdelar att domna bort, en efter en.
Han stirrade upp mot himmelen, den var grådisig, oktobergrå. Tårarna pressades ned över hans kinder och hans mörka hår föll ned över ögonen.
Hans kropp gled ned i sidan på gatan där han sakta kröp ihop i en fosterställning. Skakades kände han hur kylan började få sitt fäste i hans kropp och hur världen började bli suddig framför hans ögon, han såg bara färgerna från den gråa kullerstenen och regnet som träffade stenen.
Han låg där skakades och betraktade regnet. Han kände smärta, han kände sorg, hans klump skulle endast försvinna med döden, det var vad han trodde.
17 år, omgiven av regnet, kylan och smärtan.
De dämpade ingenting, men nu kunde han le åt regnet, regnet gav han åtminstone lugn i hans smärta. Han log för sig själv, han skulle dö i en gränd, ensam, kall och nedspydd.
Han slöt ögonen och tog ett rasslande andetag, han undrade om man kände värme innan slutet, och med sin sista kraftansträngning lade han sig på rygg.
Han hostade upp lite mer spya som var blandat med vin och blod, men han svalde det för det fanns ingen ork att röra på huvudet. Regnet föll på hans kropp och blandade hans salta tårar med regnet. Han log igen åt det lugna regnet och tog ett andetag upp genom näsborrarna och fyllde lungorna med luft. Sedan blev det svart. Men han kände en varm beröring mot ansiktet.
”Beröringen av en ängel” tänkte han och lät sinnet flyta iväg.