Igenkännande

Har en jävla äcklig känsla av att aldrig få något slutfört. Vad man än gör finns det alltid mer man måste hinna med, stressa livet ur sig och typ avlida på köpet.
Både i skolan och hemma och allting.
Mer mer mer mer mer läxor, saker, tjat, cp. Folk som vill ses som jag inte alls har någon lust att träffa.
Hur säger man det liksom? Går inte att göra på något fint sätt. Folk blir sura, måste ha det på nacken också.
Kan aldrig släppa allt och leva i nuet när allting kommer ikapp en. Som en äcklig sten i magen.
Men de tillfällen man ändå får är värda allt.