1 år sedan

Tiden går verkligen snabbt. För ett år sedan, 1,5 vecka efter att jag precis börjat en ny skola, där jag inte kände en enda skit än, förändrades jävligt mycket. Har fortfarande kvar bilden på hur jag såg ut den dagen, för jag har inte kvar ett enda av de plaggen som jag bar den dagen. Byxorna tog polisen och tröjan tror jag att jag slängde. Jag kommer fortfarande ihåg hur jävla omedveten och osäker man var när det hände, och att man blev ännu mer osäker om det faktiskt hade hänt när fallet blev lågprioriterat. Jag hade nog värsta perioden i mitt liv, men tack vare mamma klarade man sig igenom det. Men fan vad jag var aggressiv mot allt och alla. I skolan var jag glad och fokuserad, lät ingen få reda på vad som hänt, medan jag hemma var ett vandrande helvete som inte visste in eller ut och bara var arg på alla. Men det var mamma som slutligen fick fast honom, efter två veckors sittande och spanande på busshållsplatser, samt ett par av hennes bekanta som hjälpte till. Jag kunde inte greppa när hon ringde och sa att han var fast. Inte för att det hjälpte precis, jag fick upp hoppet i en månad, tills att det var rättegång och han släpptes fri, för att ett par månader senare åka fast för att ha gjort samma sak igen mot ytterligare en tjej. Jag hade försökt gå vidare så gott jag kunde, trots att jag ständigt tänkte på hur många andra tjejer som blivit utsatta för honom, utan att de visste om att han åkt fast. Jag undrade hela tiden hur de mådde. När han åkte fast igen bröt jag samman, kunde inte tänka på annat än att försöka hjälpa honom. Eftersom att han tydligen inte fick nog med hjälp ville jag vara den som faktiskt kunde hjälpa. Jag åkte hem till honom en dag och knackade på dörren, men ingen var hemma. Mamma blev rätt förbannad och orolig. Jag fick med hjälp av mamma tag i hans föräldrar och snackade med dem om att kanske vara en talesperson till deras son, som kan förklara tydligt vad det är som han utsätter andra för, istället för att en psykolog ska säga "dem känner så, och så". Men, det blev inget av det. Dem skulle ringa tillbaka, men det har gått 4 månader sedan dess och jag har gått vidare. Tänker självklart tillbaka på händelsen, men det är inget som riktigt rör mig längre. Har berättat om det så många gånger att det blivit som en vanlig berättelse. Tack vare mamma, som fick mig att förstå att det inte var mitt fel och att jag inte kunde göra något när det hände, och som hela tiden stöttade och hjälpte mig, trots att jag var sur hela tiden, klarade jag av det och har kunnat gå vidare. Det är även mycket tack vare Amanda, min älskade hoebroe, som har gjort att jag klarat mig efteråt. Alltid så positiv och glad, alltid där för en och som alltid vet hur man ska hantera saker på det rätta sättet, och få en att förstå. Det var i hennes famn som jag grät, andra gången som vi träffades. Jag kunde inte gråta inför mamma, familjen eller vänner, men inför henne kunde jag. Det var henne jag öppnade upp mig för, som jag talade ut med när jag behövde och det var hon som alltid fanns där. Tack, jag älskar dig så obeskrivligt mycket, Amanda