Hejdå, "pappa"

"Jag förstår inte hur du inte kan stå upp för din egen dotter. Jag förstår inte hur du kan tro att jag ska höra av mig, när det var jag som stod upp för dig och sa emot. Du hörde inte av dig på flera veckor. Jag var uppe i 2 dygn efter det som hände. Jag kunde inte ta åt mig det, att det faktiskt hade hänt. Jag stod upp för dig, precis som du sa att jag skulle. Men för det fick jag bara ytterligare skrik. Ännu mer skit. Allt hon sa. Allt du sa. Allt du inte gjorde. Du är svag. Du tror att du är stark, men du är så svag. Du kan inte ens stå upp för dig själv.

Jag kan inte förstå, och kommer aldrig förstå, mig på dig. Hur du kan lämna en så som du gjort, så ofattbart många gånger. Det spelar ingen roll hur många gånger du säger att du älskar en, för jag kommer aldrig att tro på det. Du har aldrig visat det. Handling betyder mer än ord.

Varje gång jag försökt har jag blivit nerbruten. Varje gång har jag ångrat mig. Jag har frågat mig varför jag försöker, gång på gång. Jag kom till hem dig efter 9 månader, och hoppades på att det skulle vara någon förändring. Men nej. Under dessa månaderna träffades vi 5 gånger, 1-2 timmar var gång. Det var all tid du orkade lägga. Annat var viktigare, som vanligt. Som det alltid har varit. Och du ville att jag skulle höra av mig, att allt var mitt fel. "Du är lika störd som din mamma" var det sista jag hörde av dig innan jag slängde på luren. Jag hade den tuffaste dagen i mitt liv, men du lyckades göra den värre. 9 månader senare lyckades du igen.

Jag vill inte ha mer med dig att göra. Det är inte värt det. Du kommer att börja inse alla dina misstag på väg mot graven. Du kommer önska att du hade levt annorlunda. Du kommer att inse all skada som du orsakat. Men då kommer det att vara för sent. "