Värsta som kunde hända

Vi visste att My(svensklärare) inte var fast anställd, men vi alla hoppades på att vi ändå skulle få fortsätta ha henne i 2:an. Idag fick vi reda på att vi inte ska ha henna nästa år. Eller, jag var den första som råkade höra det när de andra lärarna snackade. Höll på att brista när lärarna snackade och sa att jag inte fick sprida det vidare, då My skulle berätta det för oss senare. Därefter fick jag gå in på toan och gråta. Sedan fick jag lugna mig, för kunde inte precis se gråtfärdig ut inför de andra, då de hade undrat vad som hänt, vilket jag inte kunde berätta.
På lektionen berättade hon för oss, och jag brast. Fick vända mig bort och gråta, tyst. Tårarna bara forsade ner för kinderna, utan stopp. Ville inte heller att hon skulle se, för jag visste att om hon sa något till mig skulle jag bryta ihop. Men hon hade märkt det, då jag inte ens kunde kolla på henne, och gav mig en kram och sa att allt skulle bli bra med den nya läraren. Men jag vill inte ha någon annan jävla lärare. Det finns ingen lärare som betytt såhär mycket för mig. Jag låter inte särskilt många komma nära mig, på en ordentligt djup nivå, men henne gjorde jag. Hon visade förståelse, visade omtanke, förstod mig, hade mig alltid i åtanke och visade det, peppade mig och allt möjligt. Hon var den som jag kom till skolan för. Jag kämpade igenom de övriga lektionerna för att stanna till hennes lektioner, för det var dem som jag alltid såg fram till. Och nu har jag inget att se fram emot längre. Kommer fortfarande att kämpa för högsta betyg, såklart, men nu blir det ännu svårare. Men, jag ska kämpa för henne också. Jag ska göra henne stolt, visa vad jag kan.

Värsta som kunde hända. Kommer vara ett vrak idag.
Att en lärare faktiskt kan betyda så mycket för en.