Grannpojken

Alltså jag orkar verkligen inte. Varje gång han är över hos oss vågar man knappt kolla, för när man pratar så kollas det rakt i ögonen, och det klarar jag inte av att göra. Varje gång man försöker smygkolla kollas det tillbaka, och såklart drar man sig bort.

Känner inte honom som mer än en vän, men jag vet ungefär hur han är. Har väl träffats genom att han kommit över, med sin familj, och genom att han spelat med min 6-åriga lillebror. Han är så jävla underbar med småsyskonen och har mer tålamod än vad jag har. De kan slå honom till han får blåmärken, hoppa på hans axlar när han försöker spela, och brottas ner av dem. Men han skrattar ändå.
Han har alltid skakiga händer. Vet inte om det är när jag är omkring, men när vi idag försökte lägga pussel(500-bitars..) skakade han så att han knappt fick till bitarna.
Vi lagade mat tillsammans idag, hemma hos honom. Jag läste instruktionerna och han fixade. Var askul.
Tycker han är så sjukt söt, men vågar knappt kolla. Vi har inte ens kramats hejdå en enda gång. Inte ens vågade jag gå fram idag, trots att vi träffats så jävla många gånger nu. Inte ens en förbannad kram har man fått. Fy. Blir en sådan pinsam tystnad varje gång vi ska skiljas.

Är dålig med tålamod, men för en gångs skull har jag det. Vill lära känna, ta reda på saker, lära och bli lärd, innan. Men känns som att det.. redan hänt. Som att jag faktiskt vet nog.

Finns så mycket jag vill göra. Men initiativ, att ta det eller inte? Vill. Tankarna kring det flödar.
Andas ut lugnt. Händer något så händer det. Snart också, förhoppningsvis.