Vår.

Igår gick jag ut.
Jag tog en lång promenad genom Stockholm.
Först vid kajen.
Jag gick där och såg upp mot den klarblåa himlen där fiskmåsarna skrek och solkatterna som svallade bland vågornas små lätta krusningar. Det var inga moln. Ingen köld. Bara vattnets små lätta "kluck kluck".
Jag log. Jag log åt alla förbipasserande. Jag log på riktigt.
Jag var vacker.
Jag var ensam.
Jag var fri.
Ingen vind blåste i mitt hår, inga tankar snurrade i mitt huvud.
Det var bara jag och min bruna gamla sammetskappa och mitt hjärtas slag.
Det är vår.

Han ringer aldrig, han hör aldrig av sig trots att han skriver det.
Antingen svarar hans mamma och säger att han inte är hemma eller så hörs det bara "ogiltigt nummer" med en äcklig monoton röst.
Men idag fick jag äntligen tag på honom.
Och allting slutade med att jag slängde på luren, rusade upp till mitt rum och begravde mitt ansikte i min kudde. Det regnade och åskade i mitt rum.
Kanske är den efterlängtade revolutionen här.

Jag vill kunna gå i solskenet igen.
Jag vill känna frihet igen.
Jag tänker förlora allting jag hade med ljuset.